Ond bråd död till dig som snodde min ögonsten

Publicerat 5 september, 2012 av Fatou Lusi

Min kära cykel, även kallad Gamla Bettan har hängt med mig i många år. Hon har fått agera ambulans genom att hämta sjuka barn, taxi, akututryckare vid diverse nödsituationer, transportör av både mig och en massa ungar och inte minst vid alla mina inhandlingar av mat, saker, möbler och mycket, mycket annat. Sällan har jag köpt något som inte kunnat hänga med på Gamla Bettan och jag tror aldrig jag ägt en ägodel som underlättat min körkortslösa vardag så mycket. Faktum är att Gamla Bettan har varit till så stor hjälp att jag aldrig ens har tagit henne för given.

Minst varje vecka har jag konstaterat att jag har mycket hjälp av min cykel och känt tacksamhet över det och minst varje vecka har jag tänkt tanken att det är underbart att hon inte blivit stulen. Den gamla, gröna barnsadeln som både flickorna suttit i och så småningom även Mabou satt i har fått sitta kvar. Ja, den har varken stått för någon säkerhet eller skönhet och döttrarna har bönat och bett att jag ska ta bort barnsadeln för att den ser så risig ut. ”OVER MY DEAD BODY”, har jag svarat!! Eftersom barnsadeln har flera funktionella poäng. Dels har den varit fantastisk att packa i. Den hade perfekt utformning för att ställa ned en papperskasse full av mat i, utan att välta, dels så gjorde den gamla skruttiga barnsadeln att min cykel i en första anblick blev mycket mindre åtråvärd än om den saknat barnsadel eller helt enkelt haft en ny och fin barnsadel. Det tredje skälet är att man inte vid en första anblick kunde uppfatta hur gediget och kraftfullt låset var eller om det helt enkelt var väldigt lättforcerat.

Eftersom jag har bott i Uppsala tills nu i sommar och Uppsala inte bara är en cykelstad av stora mått, så är det också en storstad för just cykelstölder. Gamla Bettan, med sin väderbitna, slitna barnsadel är i sanning den enda cykel jag inte blivit bestulen på och då har jag ändå ägt den i 10-11 år.

Men sedan helgen är min tid med Gamla Bettan över. Någon som har svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt” tog över vårdnaden av Gamla Bettan. Någon som tror att en cykel är en cykel och inte mer än så. Jag är säker på att Gamla Bettan gav tjuven en åktur h*n aldrig kommer att glömma!! Att jag skulle lyckas behålla den i 10-11 år i cykelstöldernas Mecka Uppsala och sedan bli av med min skönhet här i Stockholm efter bara någon månad, hade jag aldrig kunnat drömma om!! Men så är det!

Nu har jag varit och köpt en cykelkorg till den andra cykeln. Ja, det är inte min cykel egentligen, utan min mammas, men eftersom hon lånade ut den så snällt till mig efter cykelstölden, så tog jag min relation till hennes cykel ett steg längre och skaffade mig gemensam vårdnad av den. Säg inget till morsan bara, för hon går i godan ro och tror att jag bara lånat den tillfälligt. Så är det alltså inte. Nu är den min, i alla fall på halvtid. Minst. Den har fått en cykelkorg och innan jag har pimpat den färdigt så kommer den att ha en eller två cykelkorgar till och även ordentliga handtag som man kan hänga matpåsar på, så de slipper glida av.

Ett farväl till Gamla Bettan och en ny cykelvän har gjort entré i mitt liv. Till dig som tagit Gamla Bettan: Må ond bråd död hemsöka dig för resten av ditt liv. Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om cykelstöld, uppsala, stockholm, gamla bettan, ond bråd död, straff,

Boktips: Ögonblick som förändrar livet

Publicerat 23 januari, 2012 av Fatou Lusi

Ögonblick som förändrar livet, heter boken som Annika Östberg har skrivit om sitt liv.

Det här var en sådan bok som när jag hörde talas om den första gången så bara visste jag att jag MÅSTE LÄSA DEN! Jag var också helt övertygad om att jag skulle tycka om den.

Jag kan absolut inte säga att jag känner mig besviken, utan tvärt om så är det nog en av de bästa böcker jag någonsin har läst och inte nog med det: boken var över all förväntan, både språkmässigt och intellektuellt.

Boken är gripande, men inte på det där ”kladdiga” eller martyrerande sättet. Annika beskriver sina upplevelser på det liv som tog henne till ett oerhört långt straff och vad som föranledde det, men också den långa tiden på Amerikansk anstalt, på ett sätt som är både trovärdigt, fyllt av sorg, skam och skuld, men där också andra känslor såsom hopp, kärlek och stolthet växer fram.

Man får följa Annika´s väg genom förtvivlan och sorg till att bli en förgrundsfigur och någon som bär med sig respekt från andra kvinnor i fängelset. Hon skriver på ett sätt som ger läsaren en god inlevelse, samtidigt som den bär en del mycket tunga bitar. Inte helt otippat så är förlusten av hennes son Sven en av de tyngre delarna i boken och när jag läser de delarna så rinner tårarna fritt, trots att klockan är tidig morgon, jag sitter på bussen på väg till jobbet och en massa människor stirrar på mig.

Kärleken och närheten till sina medfångar, beskriver Annika på ett öppet och lättbegripligt sätt. De blir en del av henne, en familj i en värld som är onaturlig på alla sätt. Annika beskriver genom hela boken världen utanför anstalten som ”den riktiga världen” och det är lätt att förstå varför. Det sker en massa galenskap på insidan som är makabra ur flera synvinklar. Där måste jag väl säga att en del av dessa (även om det inte är riktigt samma nivå, generellt) finns även på Svenska anstalter och häkten.

Strukturen, fokus på säkerhet, strukturell planering och även det faktum att det handlar om ett straff, gör det svårt att skapa förutsättningar för mänskliga känslor och behov. Detta beskriver Annika väldigt väl med den närhet och kärlek som medfångarna i stället skapar till varandra. Hur man planerar, försöker och gör sitt bästa för att underlätta för någon medfånge som man vet har det svårt för stunden.

Det finns massor mer att skriva om den här boken, men då risken är stor att jag förstör spänningen för er som vill läsa den, så stannar jag här. Om jag rekommenderar boken? Tveklöst! Vill du läsa en bok som både är intressant och berör, så är det här helt rätt bok!

Det är lätt att ge full pott för den här boken!! Fem Afrika av fem möjliga i betyg. Den är en fullpoängare rakt av:

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, boktips, bok, annika östberg, ögonblick som förändrar livet, straff, fängelse, anstalt,

Slopa Preskriberingstid för Sexuella övergrepp

Publicerat 27 november, 2011 av Fatou Lusi

Svara

Jag missade Patrik Sjöberg i Nyhetsmorgon förra helgen. (Tack TV4 för att ni lägger upp klippen på webben.) Jag har nu sett programmet och jag måste säga att Patrik har många viktiga saker att framföra i debatten om sexuella övergrepp. Inte minst för att han är man och därmed hjälper till att bryta ytterligare tabun i ämnet. Att sexuella övergrepp debatteras är viktigt för oss alla som har blivit utsatta, men jag är övertygad om att ämnet fortfarande är än mer tabubelagt bland killar/män och därför fyller det en extra funktion när män som blivit utsatta går ut med det.Om du också missat programmet så kan du se det här:

Patrik nämner även det här med preskriptionstid. Jag har vetat länge att preskriberingen för sexuella övergrepp inträder efter 10 år om brottet är att anse som relativt grovt. Nu har jag fått besked av en polis jag varit i kontakt med att det inte gäller 10 år från när man blev utsatt, utan 10 år från när man blivit myndig!

Det här är viktigt och jag tror det är fler än jag som har missat det. 10 år kan låta som en lång tid, men det tycker jag inte att det är! Brottets art gör att det kan ta väldigt många år att våga prata om det och det gäller både flickor och pojkar, även om jag tror att det kan vara än svårare för pojkar. Patrik nämner att han börjat prata om det här först efter han blev 30 år. Jag vet många personer som börjat prata om det först efter 40, 50 eller 60 år.

Nyligen togs preskriptionstiden bort för mord och jag menar att det bör göras även när det gäller sexuella övergrepp på barn.

När det gäller sexuella handlingar mot barn så är det ALLTID den vuxnas ansvar. Jag har träffat flera personer som känt skuld för att de kanske inte sagt ifrån ordentligt, för att de kanske till och med varit aktiva i de sexuella handlingarna, men ett barn ska aldrig behöva ta ansvar för sexuella handlingar med en vuxen. Det ska ALLTID vara den vuxnas ansvar. Sexuella handlingar med barn måste alltid betraktas som brottsliga och felaktiga från den vuxnas sida! Den här problematiken är en av anledningarna till att ännu fler barn har svårt att anmäla, då egna eventuella handlingar eller brist på handlingar (passivitet) gör att det blir än svårare att anmäla och känslan av skuld är mycket djupare.

Känslan av egen skuld sätter ofta käppar i hjulen för att göra en anmälan, oavsett om man varit ”delaktig” under de sexuella handlingarna eller ej.

I dagarna läser jag också att den s.k. Alexandramannen eventuellt kommer att släppas på Fri fot i Sverige, trots att han fått livstids utvisning i sin dom. När jag var med i TV3´s Insider för några år sedan, handlade programmet även om den s.k. Alexandramannen. Här är det TV-programmet:

Jag tror inte någon är så glad över att se den s.k. Alexandramannen gå omkring på våra gator, när man ser den arrogans och brist på insikt han visade i det programmet, men för mig är det egentligen ingen större skillnad på om han vandrar på Sveriges gator, eller något annat lands gator. OM han kommer att fortsätta sin bana med våldtäkter mot barn och vuxna, så tycker jag att det kvittar i vilket land han kommer att begå brotten i. Att barn kommer att bli utsatta är det centrala och det som gör mig mest illa berörd!

Det viktigaste när det gäller sexuella övergrepp mot barn är att färre barn drabbas och att när de drabbas så ska det finnas möjlighet till rättslig upprättelse och även stöd för att kunna leva ett värdigt liv, trots det man har blivit utsatt för!

Det rättsliga efterspelet har allt mer börjat engagera mig och jag har därför startat en namninsamling för att upphäva preskriptionstiden för just sexuella övergrepp av barn. HÄR kan du både läsa om insamlingen och skriva under.

Jag inser förstås att det är oerhört mycket svårare att fälla någon för just sexuella övergrepp när det gått lång tid, men jag tror att för de flesta som väntat så länge med att göra en anmälan, inser det svåra i att få en fällande dom, men jag är övertygad om att det skulle kännas väldigt mycket bättre att kunna göra en anmälan som man vet att den person/de personer som har begått övergreppen kommer att bli underrättade om. Att man startat en process hos förövaren som man själv har levt med i många år. Även att anmälan tas upp och att det där det finns bevis, finns MÖJLIGHET att få en upprättelse i våra domstolar!

Om du tycker att preskriptionstiden ska slopas när det gäller sexuella övergrepp mot barn, om du tycker att barn ska få chansen till upprättelse så skriv på min namninsamling och sprid den gärna vidare på bloggar, twitter, facebook och mail!

HÄR är alltså länken!

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, alexandramannen, patrik sjöberg, nyhetsmorgon, tv3, insider, preskriptionstid, preskribering, brott, straff, utvisning,

Anhöriga ska bestämma straffet?

Publicerat 2 oktober, 2009 av Fatou Lusi

Diskussionen om anhörigas möjlighet att påverka en dom är uppe i debatt igen. Jag vet att jag deltagit i diskussioner runt detta tidigare.

Rent känslomässigt så känner väl jag, liksom de flesta att det är klart att anhöriga till brottsoffer ska få vara med och föra fram sin talan, då det är något som påverkat dem i allra högsta grad och kommer att göra det resten av sina liv. Rent rättssäkert tycker jag inte alls att anhöriga ska få vara med och utdöma straff.

Jag tycker att Thomas Bodström beskriver det bra.

Även advokatsamfundet är kritiska till förslaget.

De starkaste skälen till att anhöriga inte borde få vara med och diskutera strafftider och möjlighet till tidsbegränsat straff anser jag är att då kan det i stället komma att handla om de anhörigas möjlighet att uttrycka sig, i stället för att fokusera på vad personen faktiskt begått för brott.

Jag ser direkt faran med att de offer som har anhöriga som kan uttrycka sig väl, får gärningsmännen hårdare straff. Vad händer till exempel om en hemlös, vars anhöriga inte har någon kontakt med personen i fråga? Ska den brottslingen få ett lägre straff då, än en person som kanske har en nära anhörig som är juridiskt kunnig och också duktig på att uttrycka sig? Då ska vi alltså börja sätta folk i klasser och värdera vissa mer än andra?

Jag tycker att det ska vara en domstol som dömer personen och avgör straffsatsen.

Samtidigt så finns det naturligtvis skäl till att den anhöriga ska ha möjlighet att bemöta den som begått brottet och få säga sin mening. Dels för att kunna bearbeta sorgen och gå vidare i sorgeprocessen. Men också för att ställa eventuella frågor eller helt enkelt beskriva vad det har fått för konsekvenser för den anhöriga. Jag tror också det kan ha sin poäng för den som har begått brottet att bli konfronterad med just de anhöriga.

Däremot så tror jag, som sagt var, att man ska låta domstolarna fortsätta döma.

Rosa har också skrivit om det tidigare, men är av en annan åsikt.

Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om anhöriga, domar brott, straff, rättssäkerhet, thomas bodström, debatt, advokatsamfundet,

Hur kan vi skydda våra barn?

Publicerat 21 november, 2008 av Fatou Lusi

Det jag skrev i ett av inläggen att jag efterlyser var följande:

Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
Alternativ till â€œlås in dem och släng nyckelnâ€ utan att själv bli kallad â€œpedofilkramareâ€ eller till och med pedofil.

Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.

Jag tror inte att det är en god idÃ© att skrämma upp våra barn för mycket. Man kan informera, tala om för barnet att det finns människor som gör sådana saker med barn och hur man vill att de ska hantera situationen i dessa fall. Man kan också vara förutseende och tala om hur man vill att barnet ska agera om de trots allt blir utsatta för ett övergrepp. Man kan ha koll på barnen, men ibland räcker ju inte heller det. Men att inskränka ett barns utveckling och frihet av rädsla för förövare tror jag inte heller är rätt väg att gå.

Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.

En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!

Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!

Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.

Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.

Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?

Andra bloggar i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, insider, tv3, pedofil, pedofili, behandling, debatt, förnedrad, offer, förövare, bearbeta, lösningar, barn, konsekvenser, relationer, hämnd, hämnas, straff, kriminell, civiliserat samhälle, debattpanel, utveckling, skrämselpropaganda,

Häng ut dom jävlarna, så ska dom få se på förnedring…

Publicerat 21 november, 2008 av Fatou Lusi

Jag fortsätter, som utlovat att ge min personliga inställning till att hänga ut pedofiler på nätet, något som diskuterats hett på nätet, men som också nämndes i Insiders program i Onsdags om nätpedofiler. Det finns många skäl till att jag inte anser att det är rätt att hänga ut pedofiler, på det sätt man bland annat gör i USA. Mitt främsta skäl till det hela är att jag inte kan se något gott komma ur det hela. Tvärt om kan jag bara se negativa konsekvenser av det:

Det fungerar uppenbarligen (enligt de undersökningar som gjorts, går att finna på nätet) inte som ”skrämselpropaganda” eftersom sexuella övergrepp mot barn inte sjunker i de länder eller områden som man bedriver detta med att hänga ut pedofiler. (Eller andra som begår sexuella övergrepp)
Jag anser att det skulle kunna leda till allvarliga, negativa konsekvenser för andra än förövaren. Bland annat så tänker jag så här: eftersom de flesta förövare som begår sexuella övergrepp och våldtäkter ofta är en person som ”offret” känner och har en relation till, så tänker jag så här: låt oss säga att lilla Anna 8 år blir utsatt för sexuella övergrepp av sin far, som hon verkligen älskar, men som alltså utsätter henne för detta. Relationen blir av naturliga skäl komplex då lilla Anna älskar sin pappa, men samtidigt mår oerhört dåligt över de övergrepp hon har utsatts för. Pappan blir dömd och det visar sig till och med att han tidigare varit dömd för sexuella övergrepp på barn. När pappan så småningom kommer ut från sitt straff, så flyttar han in i ett område nära lilla Anna. Då upptäcker 3-barns mamman Emma att det flyttat in en återfalls-sexualbrottsling i hennes bostadsområde och bestämmer sig för att varna både sina egna barn och alla andra grannars. Man visar en bild på förövaren och namnet till alla som är intresserade. Barnen känner ganska snart igen lilla Anna ´s pappa och i sitt barnsliga oförstånd tisslas det mycket om Anna och hennes pappa bakom deras ryggar. Anna blir på så sätt dömd på flera sätt. Dels har hon blivit utsatt för sexuella övergrepp. Dessutom så har hon förlorat kontakten med sin pappa, som hon, även om han begått ett hemskt brott mot henne, även varit en mycket älskad pappa. I tillägg ”vet” alla kompisar vad som skett Anna, trots att hon inte valt att själv berätta om det. Kanske finns det några barn som helt enkelt börjar reta Anna för detta, eller helt enkelt visar henne bilden på pappan, som sprids runt i skolan…
Ett annat skäl är att lilla Anna kanske inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp, men hennes pappa har utsatt andra personer för detta. Anna växer upp i god tro med sin pappa, som döms till fängelse för sexuella, kriminella handlingar och när Anna är vuxen och själv får barn, så börjar hon arbeta som lärare på skolan i området. När hennes pappa kommer ut från ett fängelsestraff och bosätter sig i ett närbeläget område, så bestämmer sig en granne som hittat info om att pappan är dömd upprepade gånger för sexuella övergrepp, för att trycka upp en bild och namn på honom och dela ut i skolan, för att varna andra barn. I skolan jobbar alltså Anna och hennes barn går där. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att föreställa sig vad konsekvenserna kan bli för alla familjemedlemmar, då deras pappa /morfar, naturligtvis blir igenkänd av barnen och personalen i skolan…
Ett annat exempel skulle kunna vara att man delar ut dessa lappar i området bland barnfamiljer och det visar sig att en annan man, helt oskyldig är väldigt lik denna förövare.
Ytterligare ett exempel skulle kunna vara att Annas mamma och pappa skiljer sig när Anna är liten. Pappan är INTE en förövare. Skilsmässan blir väldigt ”smutsig” och en vårdnadstvist uppstår. Annas mamma är väldigt bitter på Annas pappa, eftersom hon anser att han svikit familjen när han lämnat henne. Av ren hämnd och svartsjuka, blandad med rädsla över att förlora vårdnaden, anklagar hon Annas pappa för att ha utsatt Anna för sexuella övergrepp. Eftersom det ofta står ”ord mot ord” i dessa mål, så finns det inga konkreta bevis för att detta skett, mer än att Anna och hennes mamma verkar mycket trovärdiga i målet. Psykologer har vittnat om att Anna mått mycket dåligt under denna period (vilket egentligen har med skilsmässan och föräldrarnas osämja att göra, men så tolkas det inte) Så pappan döms för detta och när han kommer ut och flyttar in i samma bostadsområde (eller något område i närheten) så sätts det upp varningslappar eller finns på Internet att se både namn och bild på Annas pappa, som varnande exempel. Problemet är att Annas pappa varken är en sexualbrottsling eller har utsatt någon för sexuella övergrepp…
Ett annat scenario skulle kunna vara att Annas pappa kommer ut från avtjänat straff, i detta exempel har han utsatt barn för sexuella övergrepp, oväsentligt om det är mot Anna eller någon/några andra, i detta fall. Man varnar de barn som bor i området och deras föräldrar för denna förövare. Han flyttar därifrån, men ryktet hinner ikapp honom och han bestämmer sig för att gå under jorden. Han hyr en källarlokal där han säger sig utföra cykelreparationer, men sanningen är att han både bor där och lockar med sig barn ner i källaren där han utsätter dem för sexuella övergrepp. När det börjar komma in polisanmälningar, så har polisen ingen aning om vart de ska börja leta, eftersom han hyr källaren svart och ingen har en aning om att det ens bor någon i denna källare.
Ännu ett scenario skulle kunna vara att Annas pappa kommer ut från en anstalt efter att ha avtjänat ett straff efter att ha begått sexuella övergrepp mot barn. Annas pappa visar sig vara pedofil. Alla grannar är redan varnade, så han har ingen möjlighet att få kontakt med några barn i sitt närområde. Kommer då Annas pappa att upphöra med att vara pedofil? Nja, sanningen är kanske inte fullt så enkel. Han börjar ta bilen till andra områden i staden, där barnen ännu inte är varnade för Annas pappa. På så sätt kan han fortsätta begå övergreppen relativt ostört, eftersom polisen i första hand väljer att söka efter en förövare i närområdet där övergreppen har begåtts och där bor inte Anna ´s pappa…
Ett annat scenario är att Annas pappa kommer ut efter avtjänat straff. Han har fått en gedigen behandling. Visserligen är han fortfarande pedofil, men han har nu lärt sig att ta kontroll över sig själv och han kommer inte begå något nytt brott. Men så snart han flyttat in i sin nya lägenhet för att påbörja sitt icke kriminella liv, så upptäcker han att alla grannarna fått vetskap om hans tidigare brott via en sajt på Internet, som hänger ut just pedofiler och det finns flera i området som skyr detta brott så mycket att man börjar trakassera honom. Man slår sönder hans bil, hans fönster. Man häller hundbajs i brevlådan, man ringer och lägger på luren. Det trappas upp, steg för steg och snart får Annas pappa ta emot ständiga dödshot. Han vågar inte längre gå ut, eftersom han blivit nedslagen ett par gånger på väg till affären. Ingen som känner Annas pappa vågar heller besöka honom eller ha kontakt med honom längre, då de är rädda för repressalier…
Ytterligare en konsekvens av det hela kan vara att vi nu kanske bestämmer oss för att hänga ut sexualbrottslingar för att vi vill skydda våra barn, men efter några år, när vi blivit vana vid detta förfarande, så bestämmer vi oss för att börja hänga ut alla narkotikabrottslingar också, eftersom vi vill skydda våra barn från missbruk. Efter ytterligare en tid så blir det väldigt mycket bilstölder i vårt närområde under en period, så vi bestämmer oss för att börja hänga ut alla biltjuvar också. Vi måste ju skydda vår egendom! Det blir en uppmärksammad mediacirkus då ett barn på ett spektakulärt vis blir överkört av er fortkörare, så vi bestämmer oss även för att hänga ut alla som har kört för fort också… Ja, listan kommer bli lång om vi ska fortsätta in på denna bara…

Jag är övertygad om att det är viktigt att vi på alla vis försöker skydda våra barn, det är ju vi som har ansvaret för att de får en trygg, kärleksfull och fin uppväxt, men jag tror inte alls på att hänga ut förövare, på något vis skulle vara till gagn för barnen.

Jag kommer att skriva fler inlägg i ämnet, men jag kommer att försöka ge konkreta förslag till hur vi kan skydda våra barn, på olika vis.

Läs även andra bloggares åsikter om pedofil, förnedra, tv3, insider, hänga ut, pedofiler, pedofili, sexuella övergrepp, barn, exempel, dödshot, trakasserier, Internet, nätpedofiler, straff, brottsligt,

Den som gräver en grop åt andra…

Publicerat 19 oktober, 2008 av Fatou Lusi

För ungefär tre månader sedan upptäckte jag att jag är laktosintolerant. Eftersom det inte är farligt att äta laktos när man är intolerant, utan man får ”bara” väldigt ont i magen och blir uppsvälld om magen och kan få väldigt mycket gaser, så har jag under dessa tre månader ”experimenterat” lite med hur intolerant jag är.

Det har visat sig att det är några få saker som jag verkligen inte kan äta/dricka. Jag kan inte dricka ett glas mjölk, eller äta en större portion glass, däremot kan jag äta det mesta av annat, om jag gör det med måtta.

När jag flätade Isa ´s hår sist, beställde vi dock pizza och jag fick otroligt ont i magen och fick avbryta flätningen mycket tidigare den kvällen. I går åt jag en ganska liten slice pizza och fick lika ont som förra gången. Jag fick alltså gå och lägga mig lååångt innan jag planerat. Med andra ord: köpt pizza är ett big NO-NO för mig (hemlagad funkar däremot bra!)

Eftersom jag beställde pizza som ”ett straff” till mina barn, men i verkligheten var det bara jag som fick lida för det, så skulle man kunna säga: ”den som gräver en grop åt andra, faller oftast själv däri”

Så vad har jag nu lärt mig av detta? Nästa gång ska mitt straff vara bra mycket mer genomtänkt! Så det så!

Läs även andra bloggares åsikter om laktosintolerant, pizza, straff, laktos, den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri,

Fatou.se

Etikettarkiv: straff