Jag har fallit ned i det där berömda hålet. Jag använder sällan min blogg som ventilation när jag inte mår så bra. Jag har dels andra ställen att ventilera på, men också för att jag tycker det blir både allt för utlämnande och för att jag inte har det behovet. Det blir också lätt lite socialporr över det hela. Eller väldigt patetiskt. Att sitta och läsa och gotta sig i att någon mår dåligt. Eller att sitta och skriva och hoppas på en massa sympatier. Däremot har jag inget behov av att ”visa upp mig” som en lycklig/lyckad människa. Den person som säger att den alltid är lycklig och mår bra, skulle jag bli rädd för. Alla har perioder av sitt liv när man mår dåligt och det är helt enkelt en de av livet.

Men, nu skriver jag om det i min blogg. Den här gången väljer jag att skriva i min blogg att jag mår riktigt skit. Ni vet, när man rasar ner i det där hålet och undrar hur i hela världen man ska ta sig upp? Man vet att det finns ett ljus och en lösning på allt, men man kan inte se det just då.

Man ligger vaken på nätterna och grubblar över hur man ska lösa sin situation. Man snuddar till och med vid tankar som är destruktiva och desperata. Man gör verkligen allt man kan för att finna en lösning. Rannsakar sig själv. Slår på sig själv.

Jag vet att på något sätt och till slut kommer allt att lösa sig. Jag är en fighter och ingen som någonsin ger upp, oavsett vad. Men just nu slickar jag mina sår, gråter när tårarna tränger på, sover oroligt på natten, när jag väl somnar. Jag vet att det blir bättre och jag vet att jag är en kämpe och att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp. Ge mig några dagar att vara liten, svag och ynklig, så lovar jag sedan att försöka resa på mig, sätta tankar och planer i handling. Jag ska själv ta mig ur mina svårigheter och jag är glad för de som finns i min närhet och stöttar mig på de sätt de kan. Men jag ska själv ta mig ur mina svårigheter och komma vidare. Det vet jag att jag kan. Jag måste bara bli lite starkare först.

Where there ´s a will – there ´s always a way!

It isn ´t always easy

This thing called Life

Plans don ´t always work out

The way they were supposed to.

And misfortune sometimes clouds the horizon.

But… no matter how lonely

The Morning Sun becomes,

We always have to remember that

It ´s up to us…

We are the ones

That have to push

The clouds away…

-Laine Parsons

Läs även andra bloggares åsikter om tungt, personligt, ta sig vidare, slicka mina sår, stark, kämpe, livet,