En Fatou som hoppas på att få sova utan tandvärk i natt
Okej, en liten lång sammanfattning av mitt tandläkarbesök. Först och främst ska jag klargöra två saker:
- Innan idag hade jag ingen tandläkarskräck
- Jo, självförvållat är det, eftersom jag borde ha varit hos tandläkaren för lääänge sen…
Jag har legat i stort sett sömnlös i tre nätter på grund av tandvärk. Dock har där inte funnits varken tid eller pengar att gå till tandläkaren. Så idag när lönen kom och jag hade självstudier på kursen, så passade jag på att gå till tandläkaren. Jag fick en akuttid på eftermiddagen. Jag hade så ont att det liksom inte var någon diskussion längre. (Diskussion med mig själv, alltså) När jag väl kom dit så fick jag vänta i 40 minuter ungefär, då de låg efter i schemat. Jag hade förklarat när jag ringde och bokade tiden att det var två tänder det gällde akut.
De la ner mig i tandläkarstolen och även om jag inte brukar vara lika avslappnad som min pappa, som brukar somna i tandläkarstolen, så de får väcka honom konstant så han inte stänger munnen i sömnen, men jag brukar ändå ta det väldigt kallt. Jag har alltså ingen som helst tandläkarskräck. Jag hade alltså inte någon som helst tandläkarskräck. Tills idag.
De sprutade in en massa bedövning, både uppe och nere och så satte de igång. Problemet var att det var inga små, tiny nålhål i mina tänder. Det var typ öppna kratrar. När jag öppnade munnen och tandläkaren pratade med mig, hörde jag hur hennes ord ekade den närmaste kommande timmen i min mun.
Sedan började hon borra. Precis på nerven. Jag studsade till som en studsboll.
Tandsköterskan: Försök att inte rycka till sådär…
Hehe… Nej, jag gjorde det bara för att jäklas lite. Jag har inga som helst problem att styra mina nerver när man sätter dit en borr mitt på nerven!
De tryckte in mer bedövning, rakt på nerven, eftersom bedövningen verkade ta dåligt…
Tandläkaren: Går det bra?
Ja, om jag får ta en stor borrmaskin för cementväggar och stoppa in den i din käft och sedan borra rakt på en av dina nerver, då går det bra. För då vet jag i alla fall att jag garanterat gett dig lika mycket smärta som du gett mig. Tänkte jag. Men det sa jag inte.
Med käften full av sugar, borr, slangar och annat krimskrams svarade jag i stället artigt: Det gör lite ont, men det går.
Tandläkaren: Nu har nästa bedövning säkert börjat ta, så nu försöker vi igen.
Hon sätter borren rakt på nerven igen. Mina ben flyger upp igen och den här gången spänner jag för säkerhets skull ögonen i tandsköterskan för att hon inte ska upprepa: ”Försök att inte rycka till sådär…”
Tandläkaren: Oj, det kanske är en början till infektion där under, det är nog därför bedövningen inte tar.
Sedan bestämmer hon sig ändå för att sticka in en ny bedövning i överkäken för att underlätta smärtan för mig. I nerven. Igen.
De berömmer mig. De tycker att jag är sååå duktig. De får samma röst när de berömmer mig som jag får när jag följer med min sjuårige son till doktorn eller tandläkaren.
”Oj, vad duktig du är! Nu är det inte så mycket kvar. Du är verkligen duktig, jag vet hur jobbigt det här är!”
Själv svarar jag: Nja, det gör ju ont, men det går, jag klarar det här. Jag vill ju inte fortsätta ha min tandvärk. Jag vet inte vem jag försöker övertyga. Mig själv eller tandläkaren och tandsköterskan?
Jag förbannar mig själv för att jag inte gått till tandläkaren tidigare. Jag har ju känt att något är på gång en längre tid. Vaddå inte råd? Ungarna måste väl inte ha mat varenda månad? Bortskämda. Det är vad de är. Ska bara ha och ha och ha…
Tandläkaren: Hur känns det i munnen? Har bedövningen börjat ta? Börjar det tjockna lite?
Jag: Börjar tjockna? Det är som att ha en jäkla vattenmelon i käften och jag skulle inte känna någon skillnad om du stoppade in en till…
Tandläkaren: Vad bra, för nu när du fått vila munnen lite så gör vi ett nytt försök.
Jag: Javisst…
Tandläkaren stoppar in borren igen och åter börjar hon borra rakt på nerven. Jag börjar bli van nu. Benen flyger upp i luften och jag börjar undra om det är någon idé att ta ner dem igen?
Tandläkaren: Försök nu att öppna munnen ännu mer och sedan slappnar du av.
Det här har jag funderat på hela kvällen. Hur i hela världen öppnar man först munnen till bristningsgränsen, liggande i en tandläkarstol, samtidigt som man slappnar av? Det är ju helt omöjligt. Dessutom är jag nu så uppskakad av all borrning och sprutor i mina tandnerver att jag skakar som ett asplöv av bara den anledningen.
Jag försöker andas lugna, djupa andetag, jag försöker påminna mig om att jag faktiskt fött fyra barn utan annan smärtlindring än lustgasen. Jag försöker slappna av, men varje gång jag tror att jag är på väg att lyckas så säger tandläkaren till mig att jag måste öppna munnen mer. Öppna munnen och slappna av går uppenbarligen inte ihop för mig. Jag är kvinna och brukar kunna göra många saker samtidigt, men tydligen inte slappna av och öppna munnen på en och samma gång.
Till slut, efter något som känns som en evighet, när arslet känns som om det växt fast i tandläkarstolen och benen stelnat i ett läge halvvägs upp till taket så är de klara. När jag rest mig upp, så upptäcker jag att ena kinden har ramlat ner på hakan. Den hänger liksom inte alls med. De ber mig gå till spegeln och handfatet och tvätta av mig och det ser ut som om jag varit ute och målat. Det är vita stänk över hela ansiktet från den där tillfälliga lagningsgeggan. Benen skakar.
Tandläkaren säger åt mig att gå hem och vila och att jag varit sååå duktig. Mmmm… säger jag. Men i huvudet har jag bara att jag ska till IKEA och shoppa.
Jag hade tid vid kl. 16.15, fick komma in till tandläkaren vid 17-tiden. Strax före klockan 18.30 stapplar jag ut. Jag ska ringa min skjuts till IKEA och upptäcker att jag sluddrar som en som är riktigt på kanelen. När jag ska rätta till örhänget upptäcker jag att jag inte känner mitt öra. Hela jäkla huvudet är helt bedövat.
Men… jag …måste… till… IKEA, de stänger ju snart…
Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, tandläkarskräck, tandvärk, ironi, humor,
