Den riksberömda Gävlebocken är invigd som varje år vid första advent. Igår hölls invigningen och nu är bocken på plats.
Här kan du finna:
Gävlebocken Live i Webcam
I år blir Gävlebocken 46 år!
Läs även andra bloggares åsikter om gävle, gävlebocken, mer jul i gävle, webcam, blogg, julbocken, tradition,
Igår skrev jag att jag var och firade midsommar, vilket jag normalt inte är så bra på. Midsommar är helt enkelt inte min högtid. Kanske har det att göra med att jag varken är förtjust i landsbygden, sill eller nubbe, men faktum är att midsommar inte är något jag brukar ha lust att fira. Eller jo, fira gör jag oftast, fast helt utan de ”vanliga” traditionerna. Nu gjorde jag ett undantag både i år och i fjol och hade det riktigt trevligt. Ja, jag missade majstången och små grodorna, men jag hade det mesta andra med i alla fall.
Vi grillade, åt jordgubbstårta, smörstekta snittar med skagenröra och de andra fick i sig en och annan sill. Det här med alkohol är en annan del som gör att jag är lite misstänksam och avogt inställd till midsommar. Jag är inte principiellt emot alkohol, även om jag valt att inte dricka den själv, men just till högtider så känns alkoholen så central för så många och det går inte riktigt ihop för mig med barn och andra trevligheter. Jag kunde konstatera att vi hade ett väldigt trevligt midsommarfirande igår utan en droppe alkohol och det glädjer mig.
Naturligtvis är jag medveten om att de flesta som dricker alkohol kan hantera det och att de dricker av sociala skäl och inte nödvändigtvis för att bli berusade. Samtidigt som vi alla är väl medvetna om att allt för många ändå blir fulla på midsommar, allt för många inte kan hantera alkoholen alls, utan dricker för mycket och uppför sig illa. Framför sina eller andras barn. Jag har inget principiellt emot alkohol när den dricks med måtta, av personer som kan hantera den, men i sanningens namn så känner jag mig tryggare när jag slipper ha druckna människor i min direkta närhet.
Jag sitter och läser nyheterna i diverse tidningar och ser att en massa sorgliga familjetragedier inträffat och ser att de grundar sig i alkoholintag och vad vi brukar kalla ”dåligt ölsinne”. Det tycker jag är sorgligt. Jag tänker på alla de barn vars midsommar blev en bedrövelse och alla familjetragedier som kunde ha undgåtts genom att helt enkelt bara strunta i de där nubbarna, ölen, cidern eller vad-de-nu-valt-att-dricka! Vissa av våra traditioner i det här landet skulle vi antagligen må bättre av att hoppa över. Det är kanske radikala tankar och kanske kommer de upp just för att jag inte dricker själv? Samtidigt tänker jag: varför måste man dricka alkohol i sådana mängder och med barn som bara vill äta jordgubbstårta och hoppa små grodorna, om alkoholen ändå inte är så viktig för en? Och sedan tänker jag också att OM nu alkoholen är så viktig för en person, då kanske det är skäl nog att anta att det är ett problem?
Sen tänker jag så här: om det finns en särskild väg som är väldigt olycksdrabbad just på midsommaraftonen. Typ var 20:e familj som passerar i sina bilar, är med om hemska olyckor och i typ var 10:e bil som passerar får en del skador på både bilen och familjemedlemmarna och man vet att det finns en annan väg som tar en dit man ska. Den vägen är lite tristare, för man åker inte förbi den vackra sjön och det är en stor skog man måste passera, med väldigt enformiga granar som står längs vägen, men då kanske man faktiskt väljer den där trista vägen ändå? Den händer det sällan olyckor på och det är en lugn väg, så man kanske då väljer att köra den trots att det är lite tristare att åka på den?
Även om det långt ifrån blir problem i alla familjer där man dricker alkohol under midsommar, så har jag ändå en känsla av att de fall där en större grupp människor firar högtiden tillsammans, i många fall blir det någon osämja eller någon som blir lite för berusad eller någon som börjar bråka. Långt ifrån alla barn växer upp i hem där alkoholen är ett problem, men de allra flesta barn tror jag blir illa till mods när det finns vuxna som druckit en del och börjar uppföra sig på ett annat sätt än de är vana vid.
Jag känner att min egen alkoholacceptans minskat då jag erfarit både i arbete och privat hur alkoholen ställer till med ohyggliga tragedier såsom dåligt uppförande, bråk i onödan inte helt sällan på grund av missförstånd, misshandel, andra våldsbrott och det trista oron hos många barn, när någon i sällskapet blir uppsluppen/pratsam/tramsig/aggresiv etc. efter några glas…
Alkohol är en stor del av våra traditionella firanden i Sverige, men tyvärr kan jag inte riktigt se hur den fyller en positiv funktion. Kan man ha roligt och fira midsommar i Sverige utan nubben?
Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, alkohol, bråk, alkoholproblem, alkoholism, missbruk, midsommarfirande, barn, tradition, nubbe,
Jag är ingen traditionell midsommarfirerska. Vissa högtider älskar jag att fira och andra inte alls. Midsommar är en sådan tradition som jag sällan firar. Förra året ”jobbade” jag, eller rättare sagt tillbringade hela kvällen på min cykel på midsommar. Midsommar innan dess storstädade jag och var på chinarestaurang och midsommar innan dess på kvarterskrogen. Ja, ni förstår själva var jag vill komma… Jag är dålig på att fira midsommar. Men. I år bestämde vi för att åka och fira en relativt traditionell midsommar med barnen på Fyrishov.
Kaj Krokodil var där och gick runt bland barnen…
Midsommarstången restes förstås…
Tradition var både för- och efternamnet
Mamma var på sitt bästa Midsommarhumör
Dansen kring midsommarstången avstod jag, men Mabou hann svänga sina lurviga några varv. Själv hittade jag en gammal vän och vi hann prata en stund och återknyta lite till gammalt.
Barnen hann bada i massor
Både inne och ute…
Sedan gick vi och käkade Midsommarbuffé i restaurangen. God mat till bra priser, var det!
Sedan var det femkamp och tro det eller ej… av alla människor som var på Fyrishov och endast tre priser som delades ut i femkampen så vann brorsdottern Kornelia 2:a pris och jag vann 3:e pris. Men Mabou (som är en ruggigt dålig förlorare) fick mitt pris…
…det fick honom att känna sig som en riktig vinnare och Kaj Krokodil var snabb med att gratta honom till priset
!
Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, tradition, fyrishov, tradition, femkamp, uppsala,
Jag är hemma igen efter två veckor i Gambia med min pappa. Jag slås alltid av de där två världarna som är så olika, när jag kommer till Gambia och samma sak när jag kommer till Sverige igen. Två olika världar som skiljer sig åt som natt och dag.
Inser vi hur lyckligt lottade vi är? Som slår på en platta på spisen när vi ska laga mat, i stället för att elda kol eller samla träpinnar på golvnivå för att kunna laga mat till vår familj. Som kan köpa en färdigslaktad och färdigplockad kyckling innan vi ska laga maten.
Hur fantastiskt det är med rinnande vatten och det faktum att vi i Sverige själva väljer temperaturen på vattnet vi duschar i…
Som turist i ett u-land är man naturligtvis privilegierad på en massa sätt och vis, ändå blir det så uppenbart i alla vardagliga situationer hur bra vi faktiskt har det i Sverige. Våra handikappade barn slipper driva vind för våg och hoppas på förbarmande av någon förbipasserande för att få sina behov tillgodosedda. Kanske i form av en liten slant till mat, eller bara en godsak eller kanske helt enkelt för att få en pratstund då vi i vår krassa värld ser ett handikappat barn som en börda för de närmaste.
Vem ska man bli arg på? En familj som förvisso älskar sitt barn såsom vi alla föräldrar gör, men som har vetskapen om att de aldrig kommer att kunna tillgodose sitt barn med särskilda behov dess EGENTLIGA behov. De kommer aldrig att kunna inskaffa de hjälpmedel som ett barn med särskilda behov har behov av, då de med svårighet kanske kan tillgodose ett barns viktigaste behov, som INTE har särskild behov. Hur ska man kunna bli arg på en familj som upplever ett barn som en börda för att den inte kommer att kunna bidra till familjeförsörjningen, då just allas bidrag till familjeförsörjningen är en förutsättning för familjens överlevnad? Man kan bli arg på ett system som inte fungerar, eller kanske den sneda fördelningen av tillgångar mellan världens länder eller kanske mellan enskilda individer?
Det är så lätt, så lätt att vara i Afrika när man har pengar på fickan, men så oändligt svårt när man inte har det och när man inte kommer från en välbeställd familj. Det är sanningen.
Känslan av frustration och en maktlöshet som är oändlig infinner sig alltid på mina resor till Gambia.
På samma vis slår det mig alltid på mina resor att vi inte bara har det bra på många sätt jämförelsevis då vi lever i ett samhälle som är uppbyggt med sociala skyddsnät och för att utveckla en välfärd som vi alla har växt upp med på olika nivåer.
Vi är ändå fullständigt outvecklade på våra sociala punkter. Vi lever i emotionell fattigdom när det gäller att se utanför vårt eget lilla synfält. När det gäller vår fartblindhet på vad som är verkligt viktigt i livet, i vår iver i detta konsumtionssamhälle som vi lever i.
Vi lever också i egoismens tid. Me, Myself & I och därefter kanske, kanske man tänker på sin nästa. Det märks så tydligt att fokuset är totalt annorlunda när man reser till länder som Gambia, där man gärna sätter sina föräldrar, vänner, farbröder och mostrar i första rum och därefter sig själv.
Tänk om man bara fick plocka alla saker man tycker är bra ur varje land, kultur och tradition och göra ett eget hop-plock och sätta samman. What a wonderful world!
Mycket tankar och känslor kommer alltid efter en resa i en annan värld, som ändå är samma värld!
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, afrika, resa, kultur, tradition, välfärd, fattigdom, tankar, emotionell fattigdom, konsumtionssamhälle, eftertanke,
Igår tog Mabou sitt pick och pack och drog…
I går var vi alla bjudna på ett stort barndop i Stockholm. När jag säger stort barndop, så menar jag inte de här traditionellt Svenska dopen, med lite tårta och kaffe efter själva akten. Jag menar ett Gambianskt dop. Ett Gambianskt dop är typ ofta större än bröllopsfester. Det är så mycket mat, dans och folk att man har svårt att ta in allt.
Sådana dop har jag haft till alla mina barn. Mer eller mindre. Ett Gambianskt dop är i grunden en fest för mamman. Det är mannens gåva till kvinnan för att hon burit på barnet en hel graviditet och sedan fött det. Så det är en fest för hennes skull, samtidigt som det alltså handlar om att namnge sitt barn. Så enkelt uttryckt kan man säga att dopceremonin (ngente) är för barnet och festen för mamman. Tyvärr är det så att många i de yngre generationerna ”tappat” lite av ursprunget på vägen. En hel del i min generation känner bara till att själva dopet är viktigt för barnet och att det är viktigt att ha ceremonin på sjunde dagen, men många känner inte till att dopfesten är en hyllning till mamman. Men om man talar med kvinnor i de äldre generationerna så får man veta hur det ligger till. Oavsett så är kvinnorna fortfarande väldigt involverade i planeringen av dopfesten.
När jag för många, många år sedan fick veta att dopet skulle ske på sjunde dagen, tyckte jag det kändes oerhört opraktiskt. Vilken nyförlöst kvinna orkar ha ett dop, med kanske hundratals gäster, endast en vecka efter förlossning? Men, se där, fick jag minsann veta, att dopet ska INTE utföras av den nyförlösta kvinnan. Det är alltså en fest till hyllning för mamman, inte en arbetsbörda. Med andra ord: man ska tala om vad man vill ha till sitt dop, men man ska sedan bara njuta hela festen. Släktingar till både mannen och kvinnan ska stå för matlagning, lokalhyror, arrangering av precis allt. Själv ska man ta med sin lilla bebis och bli serverad mat och dryck och allt man vill. Det är det som är själva hyllningen och överraskningen för mamman.
En dopfest i Gambias grannland; Senegal Del: 1
Del: 2 Festen och Dansen (Sabar)
Hur stort dopet är handlar ju också om hur stort man vill göra det och hur stort man har ekonomisk möjlighet att göra. Men oavsett så är ett barndop en ovanligt stor fest i Gambia. Man firar sällan födelsedagar, men dopet är som sagt stort. Här i Sverige kan man undantagsvis utföra själva dopceremonin på sjunde dagen efter födseln, men sedan ha själva festen lite senare, om barnet föds vid ”olämpligt tillfälle” för att ha en stor fest. (Till exempel om en släkting dött, så anses det olämpligt att ha en fest inom de kommande 40 sorgedagarna.)
När Mabou döptes i Stockholm, så ordnade hans farfar och andra släktingar en stor dopfest även i Gambia för att fira hans ankomst. De tog hem en Imam som bad för barnet (Mabou) och man slaktade lamm och festade loss. Allt videofilmades och sändes till oss så småningom.
Direkt efter ceremonin där Mabou namngavs. Det här är en del av ceremonin, där man ”köper” sitt barn. Det innebär att (i mitt fall har det alltid varit en äldre kvinnlig släkting, men jag vet inte riktigt om det är en del av traditionen, eller bara en tillfällighet?) någon räcker fram barnet mot dig och säger typ ”köper du barnet” så ska man svara att man gör det, detta upprepas tre gånger och den tredje gången lämnas barnet över till mammans famn. Den här traditionen betyder ungefär, lite förenklat, att om man en gång har ”köpt” sitt barn, så kan man sedan inte förskjuta det, utan då har man accepterat sitt barn som det är.
När Mabou döptes så köptes det in 8 (åtta) lamm, 20 kilo kycklinglår, 4 stora smörgåstårtor, massor av sallad, potatissallad, en tårta som var flera våningar hög etc. Ja, ni förstår då kanske att vi var några stycken…
Jag, Mabou och hans pappa är bortklippt, (så han slipper figurera i min blogg) under festen på kvällen. Kläderna var förbeställda och uppsydda i Gambia, långt innan dopet, (med lite missförstånd, de skulle ha varit creméfärgade, men kom ljusgula i stället). Jag har nöjt mig med att ha två olika dresser under mina barns dop. En på morgonen vid ceremonin och en på kvällen till festen, men många Gambianska kvinnor kan ha 4, 5 eller till och med 6 olika kläder under dagen. Som Svensk kvinna skulle jag inte palla med alla de ombytena haha…
Binta, Jai och Isatou med Mabou på hans dopfest. Vem som klippt bort halva Bintas huvud vet jag ej… Binta var för övrigt inte jätteglad den här dagen. Eftersom Mabou föddes precis en vecka innan hennes födelsedag så blev det så att Mabou ´s dop hamnade just på Binta ´s 13-års dag, vilket stal den mesta uppmärksamheten från hennes stora dag. Men hon tyckte det var okej, då vi firade henne senare där hemma i stället. Tjejerna hade likadana uppsydda Gambianska dräkter som min modell, men blåa, fast även där blev det fel, då jag hade beställt turkosa…
Hur som helst. Nu var vi bjudna på ett dop, modell större och då menar jag större i Gambianska mått… Binta är ju redan i Stockholm, Isatou åkte dit så snart hon var feberfri (eller rättare sagt, jag tvingade kvar henne hemma ett par dagar extra, för att vara exakt, för säkerhets skull) för att hjälpa till med alla förberedelserna. Förberedelser som jag vet att en massa folk har hållit på med under en veckas tid.
I går kom Jai hem (hon har hållit sig borta hemifrån för att inte bli smittad av mig) för att packa grejer till festen.
Mabou: Va? Ska Jai också åka till Stockholm?
Jag: Ja, hon ska ju till dopet…
Mabou: Va? Ska jag måsta sitta här hemma med dig som är sjuk medan alla andra ska på fest?
Jag: Ja, men vi får väl hitta på något när jag blir frisk…
Mabou: Nej du! Jag sitter inte här.
Mabou går fram till telefonen, lyckas trycka fram Bintas nummer i displayen, slår numret och säger: ”Binta! Det är Mabou, ge mig numret till P” (han som har dopet). Han tar fram penna och papper och lyckas skriva ner numret med lite bak- och framvända siffror. Säger sen till Binta: ”Asså, jag tänker ringa P och säga att jag också kommer, för jag tänker inte sitta här hemma själv med mamma…!”
Han lägger på luren, lyckas ringa upp P och frågar om han kan komma fast inte mamma ska komma… Jag pratar sen med P som säger att Mabou absolut ska komma.
Sen blir det eld i baken på Mabou. Han rusar runt och sliter åt sig kläder, hojtandes på Jai: ”Gå ingenstans. Jag ska med Jai, så du vet! Du måste vänta på mig! Jag ska på fest…!”
Jai och jag skrattar åt hans bestämdhet och hjälper honom sen att packa sina saker, så han får med sig lite fina kläder.
Sen upptäcker jag att jag sitter helt ensam här hemma. Febern verkar vara över sedan i förrgår, men jag hostar och känner mig fortfarande allmänt hängig och risig och tänker nog vila någon dag till innan jag sätter igång med alla grejer som väntar på mig. (Städningen till exempel…)
Läs även andra bloggares åsikter om barndop, gambia, ngente, african dress, namnge, dop,
Det är lustigt det där med att man alltid har så mycket föreställningar om hur det ”ska” vara, eller ”borde” vara. Jag har skrivit förut om att jag är väldigt förtjust i julen. Men sanningen är att de andra högtiderna vi firar i Sverige skulle jag kunna vara utan. Jag är kass på det här med midsommar, nyår, påsk och vad-det-nu-heter.
När tjejerna var små så gjorde jag väl det bästa jag kunde av det hela, men det blir allt svårare för varje år… Det här har naturligtvis barnen upptäckt och de firar därför ogärna nyår med mig. Mabou håller på att göra det till en tradition att fira hon min bror och hans familj, med tredje året i rad nu. Isatou brukar vara hos sin farmor och de andra tjejerna har nog ingen tradition alls, utan är ibland hos farmor och ibland med kompisar…!
Barnen åkte redan i förrgår, så igår använde jag halva dagen till att sova ut och slappa (även om jag vaknade rätt tidigt av att det värkte i munnen, efter tanden jag drog ut i förrgår) och den andra halvan använde jag till att städa. Haha… Jag stod och skrubbade kaklet i badrummet hela nyårsaftonen…!
Lite panik fick jag där ett tag i förrgår när jag började inse att jag skulle vara helt själv… Man kan väl inte vara helt ensam på nyårsaftonen? Så jag pratade med min kompis och vi sa att eventuellt kunde vi ju gå ut och äta i alla fall. När väl nyårsaftonen kom så var jag inte alls sugen på det och hon mådde inte bra, så hon hade också tappat sugen. Jag åkte ner på ICA i stället och köpte en liten oxfilé.
Sedan blev jag bjuden på middag och fast jag blev lite lockad, så tackade jag ändå nej. Dels hade jag ju precis bestämt mig för att fira nyår med min oxfilé, 😀 men framför allt för att jag faktiskt såg mest av allt fram emot att fira in det nya året ensam. I lugn och ro. Ensam.
Barnen ringde och var halvt ifrån sig när de hörde att jag skulle fira nyår själv. De tyckte sååå synd om mig och erbjöd mig att följa med både på det ena och det andra. De kunde bara inte fatta att jag VALDE att fira nyår själv. Men det gjorde jag. Jag är ledig från jobbet, barnfri hela helgen och får gott sällskap senare idag. Jag kunde inte ha önskat mig något skönare än en ensam nyårsafton med lite god mat och ett nystädat hem.
Så jag firade in det nya året, precis som jag ville. Grät en skvätt på tolvslaget, som jag brukar göra, utan att riktigt veta varför? Kanske för att ett år har dött och aldrig kommer att komma åter? Fast detta år är jag rätt glad över om 2008 inte kommer åter. Det har varit ett tungt år, fyllt med sorg, särskilt den sista delen.
Jag försöker att inte ha så stora förväntningar för det kommande året, men kan nog inte låta bli att förvänta mig något lite bättre än det gångna året. Jag skålade i min sedvanliga cola och det var en njutfylld skål! Nu önskar jag alla en GOD fortsättning på 2009 och hoppas att det kommande året blir något bättre än det gångna! 🙂
För övrigt hoppas jag at ni läste min länkspäckade nyårskrönika, som blev så stor att den inte ens accepterade att jag publicerade inlägget i sin helhet, utan fick dela upp den i två delar:
Läs även andra bloggares åsikter om happy new year, gott nytt år, abba, youtube, video, nyårsafton, oxfilé, tradition, 2008, 2009, ensamhet, skål, skåla, ledig, barnfri, förväntningar,
Ja, det känns nästan som jag skulle behöva semester för att fixa allt innan julen och då ska jag inte ens fira jul!! Jag jobbar nämligen hela julhelgen, men jag försöker ändå skapa lite julstämning för barnen och för traditionen.
Då fixar jag inte ens alla ”borde” utan helt enkelt bara det jag VILL fixa inför julen. Ändå blir jag helt överstressad och känner hur jag dras med i julruschen av bara farten… Jag tycker synd om folk som verkligen ska fira jul med en massa gäster och dylikt.
Nej, i år ska jag jobba och i år ska jag ta det lugnt med mitt julfirande, trots att jag faktiskt brukar älska julen och verkligen trivas med alla göromål innan. Samtidigt inser jag att om jag skulle ha gjort det i år, så skulle jag nog ha behövt ta en lång semester för att hinna fixa med alla förberedelser.
Läs även andra bloggares åsikter om se3mester, julrusch, stress, julen, göromål, fira jul, tradition, julstämning,