Stockholm brinner

Publicerat 23 maj, 2013 av Fatou Lusi

Svara

Husby brinner. För fjärde natten i rad så brann bilar i Husby och debatten har gått het i all media, facebook och i fikarummen på arbetsplatser runt om i landet de senaste dagarna. Det pratas om upplopp, polishat, polisbrutalitet och maktlöshet. Det pratas om stenkastning, bilbränder, ungdomsrevolter, kriminalitet och förortsuppror.

Det brinner i Husby. Inte bara i bilar. Det brinner i folks huvuden. Det brinner i polisens adrenalinpåslag. Det brinner i folks hjärnor och hjärtan. Det brinner av hat, ilska, sorg, vanmakt och förtvivlan.

Upprinnelsen känner vi alla till. En knivbeväpnad man blev skjuten till döds av tillkallad polis. Många protesterade och menade att det aldrig hade skett om polisen blivit tillkallad till en stadsdel eller förort med ”bättre rykte”. Om det är sant kommer vi aldrig att få veta. Exakt samma situation, med exakt denna man och med exakt de poliser som kallades dit kommer aldrig att ske. Vid en så pass stor incident finns det inga förskrivna regler, utan det handlar om enskilda polisers uppfattning av en situation enskilda polisbefäls bedömningar. Kanske hade det aldrig skett i de finare kvarteren i Lidingö, eller på Östermalm, det får vi aldrig veta, om det kan vi bara spekulera…

Det första kravet som hördes var att en oberoende utredning skulle tillsättas. Alltså att polisen inte själva skulle få sköta utredningen om dödsskjutningen. Det var det jag såg ungdomar skrev i olika sociala medier och även en del organisationer som är aktiva i Husby och kringliggande områden som också upprördes av det inträffade.

När man hade svårt att få gehör för sina krav höjdes frustrationen av ett antal ungdomar i synnerhet. Ungdomar som många som arbetar nära dem menar handlade om en mångårig uppdämd frustration över att inte bli sedda, hörda eller beredas utrymme för att ge uttryck för sin frustration. Många har vittnat om hur de känt sig överkörda, hur de har känt sig åsidosatta, utanför samhället och utan att ha en röst som politiker och media verkligen lyssnar på.

Ett upplopp startades av en mindre grupp ungdomar, man har pratat om ca: 40 stycken den första natten. Man satte bilar i brand och när anmälningarna började komma in, så gick polisen in. Boende i området kände oro och ilska över att deras egendomar förstördes och polisen kom för att göra det poliser ska göra: förhindra brott. När polisen gick in började man kasta sten mot polisen. Det är förstås ytterligare ett brott. Jag har aldrig hört att någon förutom de som själva varit en del av detta har tyckt det vara okej att kasta stenar mot polisen. Att ta upp en sten och kasta mot en person kan aldrig bli acceptabelt i ett samhälle. Många i området är upprörda över det upplopp som nu pågått under flera dagar. Egendomar har bränts ned, oro i området och många har upplevt en krigsliknande zon i det område som de bor och lever i. Andra menar att det som sker är kulmen på en mångårig frustration, utanförskap, arbetslöshet, rastlöshet och hopplöshet. De menar att det är känslan av hopplöshet som brinner.

Ett flertal vittnen menar att polisen har uttryckt sig nedsättande till de som fanns på plats, med ord som ”apa, negrer” etc. Det är också ett brott. Att kränka människor eller utöva sin makt genom att nedvärdera andra människor är aldrig okej och dessutom tycker jag att det är mer anmärkningsvärt med dessa nedsättande benämningar när man arbetar för och representerar en statlig myndighet. Självklart är vi alla medvetna om att polisen har ett riskyrke, att situationen kan bli oerhört stressande i en incident som de är där för att reda ut. Självklart kan även en polis bli arg och provocerad och självklart kan de handla i affekt eller bli rädda för sina liv, men ingen har rätt att bryta mot lagen.

I den gamla artikeln (2005) om den före detta polisen Michael Lundh säger han följande:

”- Jag såg samma mekanismer i de där gängen som i polispiketen. Killarna såg upp till den tuffa ledaren, ingen vågade sticka ut och gruppens regler var viktigare än landets lagar.”

Nu ska man ju minnas att artikeln har flera år på nacken och att den inte handlade om specifikt denna typ av upplopp som är särskilda omständigheter i sig, men när jag läser artikel efter artikel om det som sker i Husby och andra socialt utsatta förorter, om den kritik som riktas mot polisen och den kritik polisen riktar mot dessa upprorsmakare, så känns det som om artikeln i vissa delar kunde ha varit skriven igår.

Det brinner i Husby. Det brinner inte bara i Husby. Det brinner i förorten, det brinner i många ungdomars inre.

De flesta Husbybor är inte ute och bränner bilar eller kastar stenar på polisen. De flesta förortsbor bränner inte ned garage, skolor och Husby Gård. De flesta förortsbor vill att det ska lugna ned sig i Husby. Vår stadsminister Reinfeldt har gått ut i media och manat vuxna att hjälpa till med att återfå ett lugn i Husby:

”– Vi haft två nätter med stor oro, skadegörelse och känsla av hotfull stämning i Husby. Det finns en risk för att det fortsätter. Nu måste alla hjälpa till för att få lugn, föräldrar och vuxna. Husbyborna måste få tillbaka sitt bostadsområde.”

När några går ut i Husby för att faktiskt betrakta det som händer och försöka prata med grannar och diskutera vad som händer, så finns inte det utrymmet…

Ett annat anmärkningsvärt uttalande av stadsministern angående händelserna i Husby:

Fråga: ”Vilka behov av politiska åtgärder av dig som ledare ser du på kort sikt nu?

– Jag tror att detta görs bäst av människor som bor i Husby. Föräldrar som bor där, företagare. Det är alltid så att när våldsverkarna tror på våld så är finns deras största brottsoffer i deras närhet, i deras omgivning. Det är de som måste sätta stopp, det är de som måste visa att vi accepterar inte detta. Det är inte ni som styr här, det är majoriteten som vill ha lugn och ro, svarade statsministern.”

Jag tror att många föräldrar strider varje dag för att få deras ungdomar att växa upp till laglydiga samhällsmedborgare. Jag ser att det finns massor av vuxna och ungdomar också, för den delen som lägger ett enormt engagemang både i den akuta situation som Husby just nu befinner sig i, men även dagligen, alla de där dagarna när det inte brinner i Husby. Alla de där dagarna när inte polis- och journalistkårer belägrat förorten. Alla de dagar som handlar om att vara en del av ungdomars vardag. Jag ser i detta nu vilka enorma krafter det finns i förorten med människor som på olika sätt försöker lugna ned situationen, som försöker både på kort och lång sikt skapa ett bättre samhälle och vara ett stöd och fungerande vuxna för våra ungdomar. Men jag ser också att det är ett samhällsansvar, ett politiskt ansvar där mycket mer resurser krävs för att få en förort där man värnar om sitt bostadsområde, sina grannar och även det samhälle vi lever i.

Varför får inte alla dessa eldsjälar någonsin den här uppmärksamheten för det arbete, tid, kraft, pengar och sin själ, som de lägger ned för att skapa ett bättre samhälle?

Genom en enorm arbetslöshet, sysslolöshet, känsla av hopplöshet och att inte vara en viktig del av samhället, kommer vi inte att nå längre med en stor del av våra ungdomar som växer upp i våra socialt utsatta områden.

Jag är helt övertygad om att samtidigt som bilarna brinner i Husby och polisen går in och gör det de måste göra, så måste politikerna börja skapa en politik som håller. En politik som innefattar även förorten. En politik där alla kan vara delaktiga och känna sig som en viktig del. En politik där det blir en tillgång med människor som brinner för något, så vi kan nyttja det till allas fördel och utveckling och inte till att sätta eld på de boende i Husby´s egendom.

Husby brinner, men det gör också hela vårt samhälle. Vi alla måste se att det är ett samhällsproblem och till största delen sociala problem som gör att Husby brinner natt efter natt…

Att se dessa problem. Att djupdyka i dem och försöka att förstå bakomliggande orsaker är INTE samma sak som att ursäkta stenkastning och bilbränder. Att försöka se vilka samhällsinsatser som behövs för att skapa en förort med framtidstro, hopp och stolthet över sin hemort, är INTE samma sak som att säga att det är acceptabelt att kasta sten och sätta privat och allmän egendom i brand. Men att försöka se varje individs behov när man skapar ett samhälle, det är att ta ett politiskt och personligt ansvar. Vad har DU gjort och vad gör JAG för att bosatta i socialt utsatta områden ska känna sig delaktiga i vårt samhälle?

Det är med djupaste sorg och förtvivlan jag följer händelserna i Husby och andra områden runt Stockholm.

Igår kväll klockan 21:00 hölls ett evenemang i Husby: BRÄNN INTE MITT HEM

Rekommenderas:

SvD, Ann-Margrethe Livh: Svaret kan inte vara att skicka fler poliser till Husby

SVT Debatt, Polisen Martin Marmgren: De enda som tjänar på Husbyupploppen är gangsters och rasister

ETC, Nabila Abdul Fattah: Husby tär på mig

Aftonbladet: Löfven om Husby: Det är oacceptabelt och meningslöst

Aftonbladet: Fyra tonåringar anhållna efter upploppet i Husby

Facebook: Dagbok från Husby

SvD: Kravaller på mammas gata

Relaterat:

Sjölander: Vi kan inte blunda längre (om Husby)

Tofflan: Där ute

DN: Stefan Löfven på hemligt besök i Husby

SVT Debatt, Lawen Redar: Utan megafonen skulle upploppen ha varit mycket värre

SVT Debatt, Arin Karpet: Stenkastande vandaler kommer aldrig äga Husby

Resumé: Aftonbladet-chefer spred felaktiga Husby-uppgifter

SvD: Polisen: Övervåld ska anmälas

SvD, Gulan Avci: Att skylla på samhället är alltför lättvindigt

Inte rasist, men… : Om Husby på SD:s officiella Facebooksida: ”Lasermannen var kanske inte så dum ändå”

Inte rasist, men… : SD visar sina rätta åsikter i samband med Husby-upploppen

SVT Debatt, Foujan Rouzbeh: Fråga dig själv, Sverige

Sveriges Radio: Polisen stänger Facebook-sida efter Husby

Sveriges Radio: Reinfeldt: Jag vill visa stöd för polisen i Husby

Sveriges Radio: Ullenhag vill ha fler poliser i förorterna

Aftonbladet: Nya konfrontationer i Husby

Aftonbladet: Överdrifter och sanningar i Husby

Aftonbladet: Oroligheterna sprider sig

Aftonbladet: Reinfeldt bröt idag tystnaden om Husby

Aftonbladet: Upploppen i Husby

Aftonbladet: Oroligheter över hela Stockholm

Aftonbladet (sammanfattning): Detta har hänt i Husby

Aftonbladet: Känns som ett krig

Aftonbladet: Nya oroligheter i Stockholm

Expressen: Bränder på flera nya platser i Stockholm

Sourze, Sara Abdollahi: Husby kräver en rättvis rapportering

Läs även andra bloggares åsikter om bilbränder, bränner bilar, förorten, förtvivlan, husby, kritik, orten, polisen, reinfeldt, socialt utsatta områden, stadsministern, stenkastning, stockholm, utanförskap, vanmakt,

Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

Publicerat 3 februari, 2013 av Fatou Lusi

Under 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, rasism, piccaninny, blackface, liten skär och alla små brokiga, lilla hjärtat, disney, stina wirsén, debatt, tintin i kongo, gollywogg, vit maktstruktur, fördomar, samhällsnorm, privilegierad, afrosvenskar, utanförskap, svensk, svenskhet, hudfärg,

Långvarig fattigdom tär in i märgen

Publicerat 31 januari, 2013 av Fatou Lusi

Jag har fortsatt följa debatten i Janne Josefsson´s fotspår efter Uppdrag Granskning för någon vecka sedan, som jag skrev om här: De värsta konsekvenserna av fattigdomen i Sverige är skammen. Min upprördhet över programmet har inte stillnat märkvärt.

Särskilt kritisk är jag till förenklingen av problemet. Ekonomisk utsatthet för barn i Sverige handlar i första hand inte om svält, även om vi inte ska glömma att det finns barn som inte får tillräckligt med mat och framför allt som inte får tillräckligt bra mat. Ekonomisk utsatthet, även kallad barnfattigdom handlar om ett utanförskap som får så stora konsekvenser att det ofta drabbar självkänslan på så sätt att många ekonomiskt utsatta barn ifrågasätter människovärdet, att inte duga, att inte ha samma rättigheter att ta plats i vårt samhälle, som andra barn.

Min kritik handlar inte om själva granskningen av de organisationer som var aktuella i programmet eller att man inte skulle ha rätt att granska dessa siffror. Problemet för mig blir att man dels inte hade några siffror att kontra med, men framför allt handlade det om att man lyfte fram så många irrelevanta inslag i programmet att många ifrågasatte den relativa barnfattigdomen i Sverige över huvud taget. Att gå runt och fråga vissa enskilda personer hur mycket pengar de har kvar efter hyran blir bara fånigt, då man inte är tydlig med vilka utgifter man har eller exakt hur många personer som ska försörjas på den summan. Det blev det som förstärkte intrycket som många reagerade på i inslaget, nämligen den att Sverige inte har någon barnfattigdom.

Att på gatan fråga ut människor om ”det finns några fattiga barn i området” är lika irrelevant det. Det som är väsentligt är dels de seriösa undersökningar och forskning som faktiskt gjorts i sakfrågan, men framför allt är det viktigt med de barn som lever i en ekonomisk och social utsatthet. Det är där fokus måste läggas.

Fokus måste även läggas på de föräldrar som lever i dessa ekonomiska utanförskap, där man inte klarar av att gå på en arbetsintervju för att det saknas framtänder i munnen, föräldrar som inte är stärkta att prata med sina barn om deras ekonomiska utsatthet för att skammen är för stor och känslan av att vara en misslyckad förälder inte kan tonas ned, trots insikten av att det skapar otrygghet för barnen. Föräldrar som inte orkar vara sociala och umgås med andra föräldrar, för att de inte har något att bidra med i diskussionen när man pratar julklappsköp, semesterresor och den nya bilen. Hur ska vi få dessa föräldrar att trots sin ekonomiska utsatthet och trots det sociala utanförskapet, vara stolta över sig själva och det som de åstadkommer i sin vardag, att vara starka i sitt föräldraskap trots att de inte kan uppfylla sina barns önskelistor?

Hur ska vi stärka dessa föräldrar att våga ta plats i vårt samhälle, att bidra med sina tankar och ideér, sin förmåga att vara med och utveckla vårt samhälle? Hur ska vi stärka dessa föräldrar så de i sin tur vågar och orkar stärka sina barn i deras miljö, även om man aldrig kommer att kunna bjuda in deras kompisar på födelsedagskalas till något lekland?

Hur ska vi stötta våra medmänniskor att förstå att de är lika viktiga för vårt samhälle och dess utveckling, med den resurs de är eller skulle kunna vara om inte skammen var så utplånande och smärtsam?

Kortvarig ekonomisk utsatthet kan vara en nyttig erfarenhet för många, den kan också vara en drivkraft när man har en fast grund att stå på och ser en utväg. Långvarig fattigdom är tärande och utplånande och den är svårare att ta sig ur, när marken under fötterna ständigt är i gungning rent känslomässigt.

Fler bra och läsvärda artiklar i ämnet som publicerades efter Uppdrag Granskning som är läsvärda:

Söndagskolumn #42 Om fattigdom och när journalistik blir politik

Gräv nedåt och sikta uppåt, Josefsson

Fattiga barn och högerpopulism

Somliga går med trasiga skor

Att vara utan pengar är ju alltid värst för barnen

Janne Josefsson debatterar fattigdom

Jannes val

Brist på kunskap

Om någon hade kallat oss fattiga hade jag blivit ledsen och arg

Läs även andra bloggares åsikter om social utsatthet, ekonomisk utsatthet, barnfattigdom, föräldraskap, barndom, utsatthet, självkänsla, uppdrag granskning, janne josefsson, relativ fattigdom, relativ barnfattigdom, samhälle,

Den värsta konsekvensen av fattigdomen i Sverige är skammen

Publicerat 17 januari, 2013 av Fatou Lusi

Uppdrag Granskning körde ett program igår om barnfattigdom. Det var lite svårt att hänga med i exakt vad man kritiserade, då det var lite luddigt ibland, men som jag uppfattade det var kritiken uppdelad i två delar:

1. Att benämningen barnfattigdom kritiserades, då man menar att det är en vilseledande benämning.

2. Att vissa organisationer haft vilseledande marknadsföring/siffror för hur barnfattigdomen i Sverige ser ut i dag och hur många barn det handlar om totalt.

Reportaget fokuserade på Rädda barnen, BRIS och Majblomman. När man såg reportaget var det lätt att få uppfattningen om att dessa organisationer förvanskat sanningen och i princip bluffat med siffror. De tre organisationerna hanterade igår, innan sändningen av Uppdrag Granskning, det hela på tre olika sätt. BRIS gick ut i ett pressmeddelande där de menade att begreppet barnfattigdom är vilseledande och att de ska sluta använda det. Rädda barnen gick ut med ett pressmeddelande att de tar avstånd från en kampanj, men inte backar på sina siffror (vilket kan uppfattas i vissa media att de gjort) och Majblomman valde att inte ge ett pressmeddelande, utan i stället bemöta människor i sina sociala medier efter programmet.

I programmet deltog även författaren och debattören Susanna Alakoski. Hon var mycket upprörd då intervjun med henne till stor del gick ut på att barnfattigdom endast är en myt och att inga belägg finns för att det skulle vara så många barn som är utsatta.

Bara härom dagen gick Laila Bagge Wahlgren ut i sin blogg och kritiserade att en hemlös person hade en mobiltelefon.

Jag kan verkligen förstå att det är svårt att sätta sig in i andra människors liv och situation om man inte varit där själv, men att försöka förringa verkliga problem, för att man har svårt att tro det, eller att börja döma i situationer där man inte själv har varit, det tycker jag är så illa. Självklart måste det finnas ett individuellt ansvar hos varje förälder, Självklart måste varje förälder in i det längsta ta ansvar för sitt eget barn, men när detta brister, vad sker då? Med barnet?

I dag handlar barnfattigdom om många enskilda faktorer. Det kan vara lågavlönade föräldrar, ensamstående föräldrar, utförsäkrade, långtidsarbetslösa, det kan handla om sjuka människor, både fysiskt och psykiskt, det handlar också ibland av dåliga ekonomiska beslut, missbruk och ibland ren ansvarslöshet. Ibland handlar det också om ren otur, eller dödsfall i familjen, en instabil ekonomi som brakar sönder helt, men oavsett skäl, så är det barnen som får stå där i skam och förnedring, för det är det fattigdomen gör med människor.

Något annat jag tycker är väldigt anmärkningsvärt är var UG´s egna siffror tog vägen? Om de nu menar att siffrorna är missvisande eller felaktiga (vilket Rädda Barnen alltså hävdar att de INTE är), var är då de korrekta siffrorna?

Om man läser Susanna Alakoski´s böcker, artiklar och liknande, så är det lätt att inse hur mycket fattigdomen påverkar människor. Om du har svårt för begreppet barnfattigdom, så använd i stället begrepp som socialt och ekonomiskt utanförskap/utsatthet eller använd vilket ord du vill, men om du såg UG igår och funderar på hur det är ställt, snälla läs länkarna här nedan innan du drar några slutsatser!

Och du! De fattiga barnen finns i Sverige. De kanske inte är hungriga hela tiden, de kanske inte alltid bär sommarskor på vintern, de kanske inte svälter till döds som i vissa länder, men de lever med konsekvenser för vad ekonomisk utsatthet gör med människor. De lever med dessa konsekvenser varje dag på något sätt och jag tror inte ens de hungriga magarna är det värsta oket de bär, jag tror att det är skammen!

Att inte kunna vara en del av, att inte känna sig lika mycket värd. Att inte ha valfriheten. Att inte vara en produktiv del av samhället. Att alltid få vara den som avstår. Jag tror att skammen är det värsta.

Rekommenderad läsning för dig som såg Uppdrag Granskning:

Aftonbladet: Uppdrag Granskning borde läsa på

Aftonbladet: Kritikerstorm mot Janne Josefsson

Rädda Barnen: Rädda barnens kommentar Uppdrag Granskning

Social aktion nu: Upprop: Berätta hur du har det

Susanna Alakoski: Debatterar på sin facebook

Social Politik: Barnfattigdom? och Eliminera barnfattigdomen

DN: Alla fattiga barn går inte i trasiga skor (Susanna Alakoski)

Aftonbladet: Andreas Öfvergård: Riktigt jävla förbannad på hennes uttalande

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, uppdrag granskning, ug, rädda barnen, majblomman, bris, janne josefsson, susanna alakoski, fattigdom, social utsatthet, ekonomisk utsatthet, utanförskap, klassamhälle,

De exkluderade svenskarna

Publicerat 19 december, 2012 av Fatou Lusi

Jag har känt henne i många år, genom mina barn. Vi har haft lite kontakt till och från genom åren och vi har ibland skrivit till varandra på facebook. Nu skrev hon ett meddelande till mig och tackade för mina inlägg om rasism. Sedan berättade hon om en händelse helt nyligen där hon blev utsatt för rasism och hon skrev att hon blev så paff och blev utsatt för detta bland en massa andra människor inne i en affär och hon förklarade och ursäktade sig med att hon inte kom på vad hon skulle säga just då och att det var så många människor där och att hon skäms nu för att hon inte gav svar på tal.

Det här påminner mig om händelsen med min son som har fått så mycket uppmärksamhet och många delningar i sociala medier. Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort… Det första han sa när han kom hem och berättade vad han blivit utsatt för, innan han sa att han önskat att någon på bussen skulle reagera, så sa han nämligen: ”Jag ville säga något tillbaka men jag orkade inte tjafsa…” Jag har tänkt mycket på de orden och som mamma som känner sitt barn väl, tolkade jag det som att han skämdes och ville ursäkta att han inte svarat emot tanten eller försvarat sig själv. Jag tycker det är så oerhört sorgligt om en 10-årig pojke som blir utsatt för en sån här sak går och känner skam och skuld för att han inte försvarade sig och att han försöker försvara sig i efterhand för att han inte gjorde det.

Jag har förstås sagt till min son att det kan man inte kräva av honom. Om man blir utsatt för något så finns det ingen regel som säger att man måste försvara sig. Tvärt om kan det ibland vara bättre att låta bli, då man inte vet vad konsekvenserna blir av att gå in i ett försvar mot en vuxen, okänd människa.

Jag tänker på liknande situationer där jag själv blivit nedvärderad, ifrågasatt eller förminskad av främmande människor och hur jag grämt mig efteråt för att jag inte kom på något dräpande att säga, förrän långt efteråt. Jag tänker på hur jag ibland har känt skuld och skam för att jag tillät mig att bli trampad på, för att jag inte fann de rätta orden i rätt ögonblick.

Jag tror att det här är en av de stora problemen med att bli utsatt för just rasism. Skuld och skam. Det är ju också en av de stora effekterna och konsekvenserna av att bli utsatt. Jag tänker att just konsekvenserna blir desamma som när en person utsätts för ett annat brott. Jag tänker att den som utsätter en människa för den handlingen vill förminska, förnedra och kränka.

Det här är en del av de meddelanden jag fick av den här tjejen:

”Å jag ångrar mig verkligen totalt å jag skäms för att jag inte sa något där på plats men jag greps av panik speciellt när jag vände mig om å såg hur alla kolla på mig. Men jag tycker det är bra att det hände mig för att det har verkligen öppnat mina ögon för en massa skit som pågår å jag har blivit mycket mer insatt i dessa viktiga frågor än vad jag var innan. Jag känner att jag ser mycket mer rasism nu än vad jag gjorde förut. För då vare ju liksom att jag kände mig inkluderad i samhället fast egentligen så är jag ju exkluderad. Har till exempel aldrig fått ett erkännande av en ”svensk” att JAG är svensk då jag faktiskt är född å uppvuxen här i Sverige, har aldrig vart i mitt hemland å mitt första språk är Svenska. Utan jag kommer ju alltid att anses som en ”andra generations invandrare” Å mina barn kommer att vara ”tredje generations invandrare” osv..”

Det gör mig verkligen ont att läsa hennes meddelande, särskilt den del jag fetmarkerat.

Här kan du läsa en annan kvinnas viktiga berättelse om sin upplevelse av att vara mörk och svensk på samma gång: Lättkränkt eller hur var det nu?

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Först när vi kommer till insikt om att man kan vara svensk OCH mörk på samma gång, har vi möjlighet att komma en liten, liten bit på väg! Jag tycker det är hög tid att vi tar det steget nu, innan vi förlorar en hel generations tillit och känsla av samhörighet och tillhörighet.

Läs även andra bloggares åsikter om exkluderad, rasism, utanförskap, svensk, skam, skuld,

Min husgud Susanna Alakoski

Publicerat 2 november, 2011 av Fatou Lusi

Jag är verkligen löjligt förtjust i Susanna Alakoski. Av nu levande människor är det nog hon och Nelson Mandela som kan betecknas som mina största ”idoler”, om en kvinna på 40 år nu kan ha idoler.

Hennes förmåga att slå en människa rakt i magen med en stark höger, så man fullständigt tappar andan och det med endast ord som vapen, det kräver en fenomenal förmåga! Jag anser att hon besitter den. Jag blir alltid fascinerad av SusannÃ s ord, både i text och i tal.

Igår var hon på TV angående sitt program Sommar, då hon var med i Sommarpratarna i somras, tillsammans med bland annat Nanne Grönvall, som jag skrev om i somras när Sommar gick.

Susannas träffsäkerhet när hon talar om fattigdom, utanförskap och politik är slående. Hon återkommer till dessa två ting, fattigdom och utanförskap oavsett om hon diskuterar missbruk, medberoende, bostadspolitik, invandring, klasser eller kriminalitet. Hon återkommer till dessa två ämnen som en viktig faktor för fortsatt utanförskap av olika slag och jag är övertygad om att hon satt fingret på något viktigt, som de flesta av oss missar.

I radions Sommar, sa Susanna:

”Pengar. Den största skillnaden är PENGAR. Jag kan inte med ord beskriva skillnaden på att ha råd och på att inte ha råd. På att behöva vända på varje krona. Varje dag man ska handla. Och på att inte behöva göra det. Att alltid vara hänvisad till det billigaste. Inte kunna välja köttbiten utan tvingas ta färsen. Att inte kunna köpa riktiga skor, gå till tandläkaren, ha råd till en dator, åka på semester, äga en bil, köpa något fint till barnen.”

Ett annat citat som jag fastnade för som Susanna sa i gårdagens Sommarpratarna i SVT var:

”Fattigdom luktar illa. Det smakar illa. Det tär på psyket. Det sätter sig som värk i kroppen. Det är sömnlöshet och det är oro och det är en mängd såna saker och att ALDRIG ta paus från det, det tär ju på familjerna och det tär på barnens skolgång.”

Susanna får mig alltid djupt försjunken i tankar närhelst jag lyssnat på henne. Hon väcker något inom mig som är viktigt. Något jag vill plocka fram. Ord jag vill tillägga, begrepp jag vill lära mig mer om och framför allt ord jag vill höra mer och mer om, igen och igen…

HÄR kan du se Sommarpratarna på svt play. HÄR kan du lyssna på Susanna Alakoski ´s Sommar från Sommarpratarna i somras.

Läs även andra bloggares åsikter om susanna alakoski, utanförskap, barnfattigdom, fattigdom, författare, sommar, sommarpratare, tips, husgud, idol,

Barnfattigdom Del:1 Fokus

Publicerat 11 juli, 2011 av Fatou Lusi

Fokus i debatten om barnfattigdomen.

Idag har jag inlett min tävlingsserie för att ge ensamstående föräldrar möjlighet att sätta en liten, liten guldkant på sin och sina barns sommarvardag. Det här är naturligtvis inget som förändrar en familjs ekonomi och det var heller aldrig tanken. Tanken bakom tävlingen kan du läsa HÄR!

I kombination med den tävlingen, tänker jag också skriva inlägg om just barnfattigdomen.

Jag har den senaste tiden läst enorma mängder artiklar, blogginlägg, twitterflöden, sett och läst debatter, politikerlöften, själv hoppat in i debatten om den s.k. barnfattigdomen, men framför allt lyssnat på andras åsikter. Nu vill jag verkligen lyfta de delar som jag själv tycker är viktiga i den. Debatten har en förmåga att hamna i diskussioner om huruvida det finns fattigdom över huvudtaget i Sverige och i lämpligheten att kalla det Barnfattigdom när det är föräldrarna som har dåligt med pengar, till att handla om hur man kan kalla det barnfattigdom för att man inte har råd att köpa en iphone/converse-skor/resa utomlands etc.

Naturligtvis handlar det inte om det, även om det ibland är det som blir mest tydligt för barn som lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Det tydliga och uppenbara för dessa barn är inte alltid att mamma fått låna pengar för att kunna sätta mat på bordet, eller inte har möjlighet att ge mat som ett barn behöver, utan får servera mat som inte är varken näringsriktig eller lämplig för barn annat än i undantagsfall. Att ”alla andra” reser bort på sommaren / har converse-skor eller en iphone är det som blir mer konkret för många barn. Det är naturligtvis inte detta som barn tar skada av. Alla människor kan leva bra liv utan dessa ting.

Det som blir uppenbart är däremot utanförskapet. När ”alla andra” diskuterar sina många eller långa resor efter sommarlovet, när ”alla andra” diskuterar iphone ´s funktioner. Där finns ett utanförskap, men inte ens det är viktigt. Det viktiga utanförskapet handlar mer om att få gå med utnötta, ärvda kläder som är antingen för stora eller för små, eller med skor och kläder som inte är anpassade för vår vinterkyla. Det handlar om att inte få nyttig mat tillgodosedd eller att i värsta fall inte få någon mat alls under perioder. Det handlar om att inte ha råd med medicinering, glasögon eller andra nödvändigheter.

I filmen Svinalängorna blir det tydligt när Leena i filmen smugglar med sig skolmaten hem till lillebror för att han ska få något i magen. Eller när Nanne Grönvall berättar om hur hon som barn fick skrapa bort möglet från brödet, för att äta det, i sitt program Sommar.

Nanne Grönvall har för övrigt skrivit en bra debattartikel där hon betonar att det inte handlar om materiella saker, utan om utanförskap.

Susanna Alakoski sätter för övrigt ord på många av mina tankar, inte minst när det gäller konsekvenser av barnfattigdom. Se gärna intervjun nedan. Särskilt från mitten kommer Susanna Alakoski in mycket på konsekvenserna av barnfattigdomen och fattigdomen rent generellt och hon jämför fattigdomen med en naturkatastrof som kan ödelägga hela samhällen.

Det som är gemensamt för Nanne Grönvall ´s och Susanna Alakoski i deras olika debatter är att fokus handlar om ett utanförskap som leder till så många andra svårigheter än bara de rent ekonomiska.

Jag tycker att Nanne Grönvall och Susanna Alakoski är de som kommer närmast det fokus jag tycker är viktigt i debatten om Barnfattigdomen.

Min gästblogg på Mötesplats Gottsunda om Barnfattigdom

Läs även andra bloggares åsikter om help 2 help, debatt, barnfattigdom, susanna alakoski, nanne grönvall, utanförskap, utsatthet,

Blå Tårar

Publicerat 11 mars, 2009 av Fatou Lusi

Vill du har mycket läsning? Vill du ha det gratis? En hel bok som skapas på nätet steg för steg. Läs Blå Tårar. En berättelse om utanförskap och drömmen om att få vara sig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om blå tårar, bok, gratis, utanförskap, klåvus,

Att bekräfta ett barn

Publicerat 12 oktober, 2008 av Fatou Lusi

Springande barn i Gambia 2008.

Det finns en sak jag verkligen gillar med Gambia. Nej, nu ljög jag nog. Det finns ju en massa saker som jag älskar med Gambia. Men det är en speciell sak jag har i åtanke just nu och det är förmågan att bekräfta varandra. Både bland barn och vuxna. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon vuxen är utanför, även om det förekommer att barn i skolan retar varandra.

Att barn har ett enormt behov av bekräftelse känner nog de flesta av oss till. I Sverige tycker jag att vi ibland är ganska dåliga på att bekräfta barn, särskilt om de inte är våra egna. I Gambia, där man oftast lever ganska stora familjer tillsammans, så bekräftar man oftast ett barn varje gång det passerar. Även om man inte har något att säga till barnet för stunden, så bekräftar man barnet genom att säga dess namn.

Som att jag varje gång jag går in i köket eller in i ett annat rum här hemma och passerar Mabou på vägen, säger ”Mabou”. Det kanske låter lite konstigt för er som inte hört detta, men jag tycker det är ett väldigt fint och enkelt sätt att bekräfta ett barn. Jag tror att om man bekräftar ett barns existens. Gång på gång. Av massor av vuxna, flera gånger per dag, tusentals gånger under en uppväxt, så stärker man ett barns självkänsla. Jag tror också att barnet blir bekvämt med att få en självklar plats i familjen, en självklar plats i samhället.

”Jag ÄR någon”

”Jag FINNS”

”Jag EXISTERAR”

”Jag BETYDER något”

”Jag RÄKNAS”

”Jag är en DEL AV…”

”Någon SER mig”

Jag tror att det är väldigt viktigt för ett barn. Jag tror också att detta är något som följer med en i vuxenlivet och jag tycker mig ha sett och lagt märke till att mobbning eller att bli utstött i alla fall inte sker bland vuxna i Gambia. Jag kan naturligtvis ha fel, men av det jag sett under alla de år jag levt både i Sverige bland Gambianer och i Gambia bland Gambianer, så ser jag tydliga tecken på detta. Jag tycker också det framgår tydligt att vuxna människor umgås, även om den ena är extremt ful/tjock/smal/rörelsehindrad etc. eller har andra s.k. ”defekter” eller är uppenbarligen annorlunda, vilket i Sverige ofta kan leda till isolering eller utanförskap.

Jag tycker mig också se detta bland människor med ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Man passerar inte bara personen, om man känner till dess namn, utan man bekräftar att man sett personen genom att nämna dess namn, man är inte heller rädd att tilltala personen, även om den har svårt för att själv uttrycka sig eller har svårt att bli förstådd. Så gör man också med sina grannar och alla man känner igen. Även om man redan hälsat på varandra tidigare på dagen och bara passerar varann, så säger man personens namn. Jag ser det som att personen som säger någons namn vill säga: ”Jag ser dig, jag bekräftar dig, du finns, jag visar respekt för dig och bekräftar din existens”.

Jag tycker det här är en väldigt fin vana som jag önskade att vi i Sverige också hade. Men det kanske inte skulle fungera i ett land som Sverige? Ett land där vi är så pass anonyma för varandra. I alla fall i storstäderna. Ibland önskar jag att vi kunde blanda ihop alla kulturer och vanor och religioner i hela världen, men sedan kunde vi plocka ut alla bra och vettiga saker och plocka bort allt det negativa. Som att plocka ut russinen ut kakan…

Fler av mina inlägg om Gambia, kan du finna HÄR! (uppdaterad sida)

Läs även andra bloggares åsikter om plocka russinen ur kakan, gambia, kultur, bekräfta, bekräftelse, medmänniskor, sverige, vanor, traditioner, afrika, mobbning, existens, bekräfta barn, utanförskap, isolering,

Fatou.se

Etikettarkiv: utanförskap