Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lösningen får inte vara människoförakt

…och apropå de människor det faktiskt gäller i mitt förra inlägg, så var detta vad jag bevittnade igår.

tvättarJag var på ett jobbrelaterat uppdrag och tog igen mig en kort stund vid Brunkebergstorg. På det här lilla torget/parken fick jag syn på en romsk kvinna som hängde upp kjolar och andra klädesplagg över de vita bänkarna. Jag satt en bit ifrån, så det tog en stund innan jag såg vad hon höll på med. Hon tvättade sina kläder. Hon hämtade vatten från en av de två fontänerna i två olika plastpåsar. I den ena påsen handtvättade hon kläder och i den andra sköljde hon dem. Hon hämtade ibland nytt vatten och hällde i plastpåsarna. Hon fyllde dem inte så mycket, men stod vid bänken och tvättade i påsarna. Jag måste säga att det var ett uppfinningsrikt sätt att tvätta kläder på.

tvättar3När hon var klar med tvätten så hängde hon upp kläderna på bänkarna i solen och jag tänkte för mig själv att det var tur att det var sol just igår och jag funderade på hur tvättandet ser ut när det inte är sol, utan regnar så mycket som det gjort denna sommar…?

En av fontänerna på Brunkebergstorg

En av fontänerna på Brunkebergstorg

När hon var klar med sina procedurer, gick hon och hämtade nytt vatten igen och så la hon upp även den påsen på bänken och så satte hon ned en av sina fötter i påsen och så tvättade hon benen och fötterna på det här sättet. När hon var klar så bytte hon fot och upprepade samma procedur på det andra benet.

Jag har många gånger funderat över hur det ser ut med att just sköta sin hygien och praktiska saker såsom tvätt av kläder och liknande, för de som inte har en bostad. Jag tänker ofta på hur svårt det måste vara. Överlevnad handlar ju inte bara om mat för dagen. Överlevnad handlar om mer än att fylla och tömma magen och sömn.

Jag tänker på att det är alltså personer som denna kvinna som föder sånt hat och ilska hos människor. Det är personer som denna kvinna som SD tapetserar tunnelbanan för att protestera mot. Jag har aldrig tvivlat på att människor i den här kvinnans situation är utsatta och att de måste ha det oerhört svårt för att få ihop sin vardag. Jag förstår att många dagar måste vara en kamp på liv och död. Ändå. Det blev så oerhört påtagligt igår när jag såg denna kvinna tvätta sina ben och kläder i fontänvatten i en plastpåse.

Jag har tidigare skrivit om vad fattigdom i ett i övrigt välbärgat samhälle, kan innebära: Det här är fattigdom i Sverige 2013. Den här fattigdomen jag bevittnade, går dock ett steg längre. Jag förstår bara inte hur fattigdom kan väcka sådant hat, sådan avsky och sådant förakt. Jag kan inte förstå det. Varje del av min kropp skriker av smärta, av behov att sträcka ut en hand och hjälpa till. Att försöka göra något för att vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Hur litet det än må vara.

Jag önskar jag kunde hitta en lösning som på grunden kan hjälpa utsatta människor och inte bara på ytan. Lösningen måste vara ett gemensamt ansvar. Det kan aldrig vara människoförakt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här är fattigdom i Sverige 2013

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och det där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet, av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Långvarig fattigdom tär in i märgen

blåkulla höghusJag har fortsatt följa debatten i Janne Josefsson´s fotspår efter Uppdrag Granskning för någon vecka sedan, som jag skrev om här: De värsta konsekvenserna av fattigdomen i Sverige är skammen. Min upprördhet över programmet har inte stillnat märkvärt.

Särskilt kritisk är jag till förenklingen av problemet. Ekonomisk utsatthet för barn i Sverige handlar i första hand inte om svält, även om vi inte ska glömma att det finns barn som inte får tillräckligt med mat och framför allt som inte får tillräckligt bra mat. Ekonomisk utsatthet, även kallad barnfattigdom handlar om ett utanförskap som får så stora konsekvenser att det ofta drabbar självkänslan på så sätt att många ekonomiskt utsatta barn ifrågasätter människovärdet, att inte duga, att inte ha samma rättigheter att ta plats i vårt samhälle, som andra barn.

Min kritik handlar inte om själva granskningen av de organisationer som var aktuella i programmet eller att man inte skulle ha rätt att granska dessa siffror. Problemet för mig blir att man dels inte hade några siffror att kontra med, men framför allt handlade det om att man lyfte fram så många irrelevanta inslag i programmet att många ifrågasatte den relativa barnfattigdomen i Sverige över huvud taget. Att gå runt och fråga vissa enskilda personer hur mycket pengar de har kvar efter hyran blir bara fånigt, då man inte är tydlig med vilka utgifter man har eller exakt hur många personer som ska försörjas på den summan. Det blev det som förstärkte intrycket som många reagerade på i inslaget, nämligen den att Sverige inte har någon barnfattigdom.

Att på gatan fråga ut människor om ”det finns några fattiga barn i området” är lika irrelevant det. Det som är väsentligt är dels de seriösa undersökningar och forskning som faktiskt gjorts i sakfrågan, men framför allt är det viktigt med de barn som lever i en ekonomisk och social utsatthet. Det är där fokus måste läggas.

Fokus måste även läggas på de föräldrar som lever i dessa ekonomiska utanförskap, där man inte klarar av att gå på en arbetsintervju för att det saknas framtänder i munnen, föräldrar som inte är stärkta att prata med sina barn om deras ekonomiska utsatthet för att skammen är för stor och känslan av att vara en misslyckad förälder inte kan tonas ned, trots insikten av att det skapar otrygghet för barnen. Föräldrar som inte orkar vara sociala och umgås med andra föräldrar, för att de inte har något att bidra med i diskussionen när man pratar julklappsköp, semesterresor och den nya bilen. Hur ska vi få dessa föräldrar att trots sin ekonomiska utsatthet och trots det sociala utanförskapet, vara stolta över sig själva och det som de åstadkommer i sin vardag, att vara starka i sitt föräldraskap trots att de inte kan uppfylla sina barns önskelistor?

Hur ska vi stärka dessa föräldrar att våga ta plats i vårt samhälle, att bidra med sina tankar och ideér, sin förmåga att vara med och utveckla vårt samhälle? Hur ska vi stärka dessa föräldrar så de i sin tur vågar och orkar stärka sina barn i deras miljö, även om man aldrig kommer att kunna bjuda in deras kompisar på födelsedagskalas till något lekland?

Hur ska vi stötta våra medmänniskor att förstå att de är lika viktiga för vårt samhälle och dess utveckling, med den resurs de är eller skulle kunna vara om inte skammen var så utplånande och smärtsam?

Kortvarig ekonomisk utsatthet kan vara en nyttig erfarenhet för många, den kan också vara en drivkraft när man har en fast grund att stå på och ser en utväg. Långvarig fattigdom är tärande och utplånande och den är svårare att ta sig ur, när marken under fötterna ständigt är i gungning rent känslomässigt.

Fler bra och läsvärda artiklar i ämnet som publicerades efter Uppdrag Granskning som är läsvärda:

Söndagskolumn #42 Om fattigdom och när journalistik blir politik

Gräv nedåt och sikta uppåt, Josefsson

Fattiga barn och högerpopulism

Somliga går med trasiga skor

Att vara utan pengar är ju alltid värst för barnen

Janne Josefsson debatterar fattigdom

Jannes val

Brist på kunskap

Om någon hade kallat oss fattiga hade jag blivit ledsen och arg

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Barnfattigdom Del:1 Fokus

Fokus i debatten om barnfattigdomen.

Idag har jag inlett min tävlingsserie för att ge ensamstående föräldrar möjlighet att sätta en liten, liten guldkant på sin och sina barns sommarvardag. Det här är naturligtvis inget som förändrar en familjs ekonomi och det var heller aldrig tanken. Tanken bakom tävlingen kan du läsa HÄR!

I kombination med den tävlingen, tänker jag också skriva inlägg om just barnfattigdomen.

Jag har den senaste tiden läst enorma mängder artiklar, blogginlägg, twitterflöden, sett och läst debatter, politikerlöften, själv hoppat in i debatten om den s.k. barnfattigdomen, men framför allt lyssnat på andras åsikter. Nu vill jag verkligen lyfta de delar som jag själv tycker är viktiga i den. Debatten har en förmåga att hamna i diskussioner om huruvida det finns fattigdom över huvudtaget i Sverige och i lämpligheten att kalla det Barnfattigdom när det är föräldrarna som har dåligt med pengar, till att handla om hur man kan kalla det barnfattigdom för att man inte har råd att köpa en iphone/converse-skor/resa utomlands etc.

Naturligtvis handlar det inte om det, även om det ibland är det som blir mest tydligt för barn som lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Det tydliga och uppenbara för dessa barn är inte alltid att mamma fått låna pengar för att kunna sätta mat på bordet, eller inte har möjlighet att ge mat som ett barn behöver, utan får servera mat som inte är varken näringsriktig eller lämplig för barn annat än i undantagsfall. Att ”alla andra” reser bort på sommaren / har converse-skor eller en iphone är det som blir mer konkret för många barn. Det är naturligtvis inte detta som barn tar skada av. Alla människor kan leva bra liv utan dessa ting.

Det som blir uppenbart är däremot utanförskapet. När ”alla andra” diskuterar sina många eller långa resor efter sommarlovet, när ”alla andra” diskuterar iphone ´s funktioner. Där finns ett utanförskap, men inte ens det är viktigt. Det viktiga utanförskapet handlar mer om att få gå med utnötta, ärvda kläder som är antingen för stora eller för små, eller med skor och kläder som inte är anpassade för vår vinterkyla. Det handlar om att inte få nyttig mat tillgodosedd eller att i värsta fall inte få någon mat alls under perioder. Det handlar om att inte ha råd med medicinering, glasögon eller andra nödvändigheter.

I filmen Svinalängorna blir det tydligt när Leena i filmen smugglar med sig skolmaten hem till lillebror för att han ska få något i magen. Eller när Nanne Grönvall berättar om hur hon som barn fick skrapa bort möglet från brödet, för att äta det, i sitt program Sommar.

Nanne Grönvall har för övrigt skrivit en bra debattartikel där hon betonar att det inte handlar om materiella saker, utan om utanförskap.

Susanna Alakoski sätter för övrigt ord på många av mina tankar, inte minst när det gäller konsekvenser av barnfattigdom. Se gärna intervjun nedan. Särskilt från mitten kommer Susanna Alakoski in mycket på konsekvenserna av barnfattigdomen och fattigdomen rent generellt och hon jämför fattigdomen med en naturkatastrof som kan ödelägga hela samhällen.

Det som är gemensamt för Nanne Grönvall ´s och Susanna Alakoski i deras olika debatter är att fokus handlar om ett utanförskap som leder till så många andra svårigheter än bara de rent ekonomiska.

Jag tycker att Nanne Grönvall och Susanna Alakoski är de som kommer närmast det fokus jag tycker är viktigt i debatten om Barnfattigdomen.

Min gästblogg på Mötesplats Gottsunda om Barnfattigdom

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gambia 2011 Del: 4

Krokodiler och utsatta barn

For English, click HERE!

Dag 4 skulle vi egentligen åkt till Gunjur, som ligger en bit utanför stan. Men vi fick inte tag på Steven, som tydligen tappat sin lur, så vi bestämde oss för att åka till Bakau och krokodilpoolen Kachikally i stället.

På väg till krokodilpoolen så hamnade vi på den gata jag bodde med Binta och Jai 1992 i Mama Koto. Jag nästan kastade mig ur bilen för att gå in och titta på huset vi bodde. Jag vågade inte fråga om jag fick gå in då jag inte vet vilka som bor där nu, men det såg nästan likadant ut ute på gården i alla fall, förutom att de tagit bort de bananträd som stod på höger sida på gården, längs muren och där Binta alltid gick och snodde bananer ifrån när hon var liten.

Det här var på gatan utanför där vi bodde och det blev en riktig nostalgitripp att återvända till den här platsen. Det kändes som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Det var hela 19 år sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess… Ändå har just den tiden i mitt liv påverkat hela mitt liv till så hög grad och så här i backspegeln tror jag nog det var den bästa tiden i hela mitt liv!!

Sedan bar det av till krokodilpoolen…

Först gick vi till museet och kollade in Kankuran och allt annat de har där. Kankuran övermannade mig med sin machete.

Demba hittade en lian att svinga sig i…

Lite historia i årtal

Det här är ett krokodilägg, want some omelette?

Den här krokodilen ligger och ruvar på ägg, så henne ville vi inte gå allt för nära…

Nästan alla krokisar låg i vattnet och slappade…

Många kvinnor går igenom krokodilparken, då de arbetar på fälten bakom museet och krokodilpoolen…

Den där såg snäll ut, så jag passade på att klappa den lite… Lugn, bara lugn… Lite stelbenta tycker jag allt att de är…

Vi var kvar mycket längre den här dagen än vi brukar vara när vi besöker krokodilpoolen. Vi satt länge där och kollade in krokisarna, fåglar och växter och allt… Men sen blev vi hungriga.

Då åkte vi till Amsterdam Dolphin och käkade. Det här var ju tjejernas favoritställe när vi var i Gambia senast, men vi hann besöka det några gånger på den här resan också…

Den här dagen hände en sådan där sak som gör att mitt hjärta nästan stannar. När fattigdomen och utsattheten hos barn blir så där extremt påtaglig. Där bristen på omsorg ur ett professionellt perspektiv blir så konkret. Hur utsatta barn med särskilda behov är i ett u-land. När det blir påtagligt att resurser saknas för att hjälpa de allra mest utsatta.

Inne på restaurangen handlade jag något av en försäljare. När han skulle lämna tillbaka växel, så var det ingen av oss som hade växel, så han gav mig några ”minti” (hårda karameller) i stället. Jag lät dem ligga kvar på bordet.

Så kom en liten kille, kanske 10-11 år och gick runt vårt bord. Han haltade svårt och var utvecklingsstörd. Han hade trasiga kläder och saknade skor. Han tittade mot bordet hela tiden och jag förstod att det var karamellerna han hade fått syn på. Jag gav honom 2 stycken och han sken upp i ett stort leende, tog emot karamellerna och gick haltande iväg.

Efter en kort stund kom han tillbaka. Jag hade 2 karameller kvar på bordet. Han gick runt, runt bordet igen och tittade hela tiden på karamellerna. Jag sträckte fram även dessa två, tillsammans med 15 Dalasi (ca: 3.50 i svenska kronor). Pojken sken upp med hela ansiktet. Han tackade, strök mig över armen, nickade, log, skrattade. Han gick haltande ut från restaurangen och vände sig hela tiden om och vinkade och log.

Jag gav pappa en kort blick och så rann tårarna på oss båda. Det gick ganska fort det hela, men känslan av händelsen satt kvar i mig i flera dagar. Jag önskar att man kunde hjälpa alla som har det svårt. Jag inser att det inte går.

Det jag gav var ingen hjälp, det var en tillfällig glädje som blev mycket kortvarig, samtidigt som den satte spår i mig. Vissa människor berör mer än andra.

Brist på resurser är något man hela tiden möter i Gambia. Hur utsatta människor är. Det värker i hjärtat och man önskar man kunde göra något för alla. Jag tror att detta blir så uppenbart för alla svenskar (och andra turister också, förstås) att de flesta som besöker landet bestämmer sig för att göra något för någon även när man kommit hem.

Jag skriver ofta om min lycka och glädje när jag besöker Gambia och den är det mest påtagliga när jag är där. Livsglädjen, vänligheten, gästfriheten. Viljan att dela med sig av det lilla man har. Samtidigt så möter man också den ”andra sidan” hela tiden i vardagen och den är så påtaglig i många sammanhang och den gör alltid lika smärtsamt ont, närhelst man möter den!

Därför gladdes jag också åt att Steven presenterade oss för en Norsk kvinna och en yngre, Norsk man som var i Gambia för att bygga upp ett hem för barn med handikapp i Gunjur. Jag ska be för att de ska lyckas med sina föresatser och skapa något som kan förändra livet för så många utsatta barn.

Sedan åkte vi till Kotu igen då Demba skulle hämta grejer hos sina föräldrar. Här är Jai med sitt barnbarn Maas och de två sönerna Demba och Baba Landing…

På Söndagar är stränderna fulla av fotbollsspelande killar, trummande killar och många som grillar färsk fisk. Stranden är fylld av fotbollsspelande killar i olika lag, beroende på åldersgrupper och bekantskapskretser. Det är en härlig gemenskap.

Själv tog jag det lugnt med pappa vid strandbaren… Där gick det ingen nöd på mig, direkt!!

Några som trummar och dansar, medan en massa olika lag spelar fotboll längre ner på stranden.

En liten fölunge som tog sig en promenad genom restaurangens uteservering… Vaddå? Gör inte alla hästar det? 😉

Kan man annat än att älska den Afrikanska naturen?

På kvällen grillade vi Ladyfish och grönsaker på stranden. Vi åt det med tapalapa (ett bröd) och njöt tills det var helt bäcksvart och vi tyckte det var dags att ta sig hemåt igen..

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,